Namn: Marcus Gustafsson 

Vilken förening kommer du från? Hvitfeldts scoutkår, Göteborg

Varför valde du att söka KFUM–KFUMs praktikantprogram?
Var en fantastisk möjlighet att få åka ut i världen och bredda synen på den en smula, samt få en bättre känsla för hur KFUK-KFUM fungerar både nationellt och internationellt.

Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Jag förväntar mig att just det jag inte förväntar mig kommer att inträffa.

Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
Förhoppningsvis skall rapporterna kunna lyfta fram det vardagliga Sydafrika som sällan får synas i media här hemma, och delge de kulturella reflektioner en svensk möts av i ett land så olikt vårat.

Ålder: 19 år

Bor: Mölndal, 50 m från Göteborg

Tycker om att: Lära mig nya saker - utmanas

Främsta egenskaper: Ambitiös – i regel. Ödmjuk. Uppskattar ordvitsar.

Sämsta egenskap: Debatterar istället för att vara tyst och ta kritik. Drar ordvitsar.

Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: Jag äger ett litet läderbundet pappershäfte som hade varit ytterst o-pass-ande att lämna hemma.

Privat blogg: iafrika.tumblr.com

---------------------------------------------------------------------

Månadsrapport 3: En resa når sitt slut

Utanför fönstret vajar bekanta löv i en bekant sommarbris, med gyllene strålar från en bekant sol som leker kurragömma med de vita molnen. Resan har nått sitt slut och det är återigen trädgården hemma som möter min blick utanför fönstret. En gassande sol på en klarblå himmel kommer att bli mer sällsynt framöver.

Jag frågar mig, och andra frågar mig, ja, alla frågar mig, vad det var jag tog med mig hem från mina tre månader i Sydafrika.  Att säga adjö till landet var helt klart mycket betungande. Att befinna sig i ett annat land, ta del av en annan kultur och ett annorlunda språk är en process av ständigt växande och personlig upptäckarglädje. Vad man än företar sig utvecklas man. Att gå och handla middag är en lektion i sydafrikansk matkultur, matpriserna en indikation på landets allmänna välfärd och en diskussion över en kopp kaffe är att upptäcka det politiska läget. Att konversera överhuvudtaget är en språkövning.

Samtidigt kan man inte undgå att känna viss lättnad över att vara hemma igen. Säkerheten och Sveriges låga brottslighet och korruption är någonting man inte uppskattar förrän man förlorat den. Att kunna ta en spontan promenad, att kunna vandra hem från stan mitt i natten utan den minsta rädsla för överfall är ett privilegium hos oss taget för självklarhet.

Som vit, och än mer som europé, mötte jag inte sällan attityden hos andra att de hade rätt till mina pengar. Och i viss etisk bemärkelse har de väl också det, jag som haft turen att vara född i den rikare delen av världen borde dela med mig. Inte desto mindre blir en sådan attityd väldigt psykiskt påfrestande under en längre tid, när människor som trots att de har jobb och inkomst kommer fram och tigger, när man utan tidigare överenskommelse förväntas betala för fyra andra, när folk ständigt försöker lura en på pengar och när ens ljusa hudfärg indikerar givet rånoffer. Ger man dock ut småpengar till människor på gatan kan de lika gärna gå till droger som till mat, men jag fann mig ofta ge ett par slantar bara för att få känna mig säker. Detta är förstås den uråldriga konflikten mellan fattig och rik, men personligen har jag inte stött på den på så nära håll förut. Å ena sidan ibland obehaglig, å andra sidan såklart också mycket lärorik.

 Trots att jag mötte mycket av detta i Durban var mina dryga tre sista veckor där mycket lyckade. Inkvarterad i ett stort rum med eget badrum i centrala Durbans kontor- och studentlägenhetsbyggnad, trivdes jag mycket bra och det märktes att Durban YMCA är vana vid att få dit praktikanter. Till och med så att jag träffade en tidigare praktikant, Rubie Lodin, som praktiserat på Durban YMCA genom Praktikantprogrammet under 2008, och som flyttat till Sydafrika och fick reda på att jag var där genom KFUK-KFUM:s hemsida. Av vad hon berättade och vad exempelvis Holger Moritz skrev om sin praktikantperiod 2009 har det hänt en del hos Durban YMCA sedan dess.

För något år sedan inleddes en större satsning på att få igång Durban YMCA:s till stora delar dysfunktionella program. I byggnaden som jag bodde i höll man en Y-Zone mellan tre och fem under eftermiddagen. Detsamma gällde för en Y-Zone i förorten KwaMashu som i och med nysatsningen inkorporerats under Durban YMCA, och i tre lågstadieskolor så här långt, med än fler som mål, hade man även nystartat Y-Zones, eller ”aftercares”, med läxhjälp, lekar, dans och sång och Life Skills. I de allmänna skolorna i klasser om över femtio elever negligeras ofta många barn. Vissa kan fortfarande inte läsa i åttonde klass.

Av övriga tre veckodagar spenderades två med fängelsebesök genom Durban YMCA:s Life Skills-program vid Westville Prison, även det relativt nystartat. Westville är enormt och jag besökte sektion B och D, för manliga förbrytare respektive för unga manliga förbrytare. Även om lektionerna till stora delar var på Zulu, gav ändå insynen i fängelselivet och diskussionerna före och efter lektionerna väldigt mycket. Liksom i Kapstaden mötte man de problem fångarna ställs inför när de söker återintegrera sig i samhället. De flesta lyckas dessvärre aldrig.

Återstoden av min tid under veckodagarna lade jag åt att sammanställa manualer till fängelseprogrammet och dess volontärer, så att antalet klasser och ämnen i fängelset skulle kunna ökas. Jag arbetade fram en manual kring Financial Management och en kring Self-Leadership, något som var mycket intressant och gjorde att jag även kunde bidra med någonting bestående till YMCA:n.

Till hösten väntar universitetsstudier, och jag är väldigt glad att jag fick en chans som denna att kunna se och uppleva en del av Afrika dessförinnan. Som jag förhoppningsvis låtit förstå är Sydafrikas kultur mycket olikt vår, och spåren från kollisionen med väst under kolonialtiden är fortfarande mycket närvarande. Det är ett splittrat land med många olika influenser, och tidvis står de i konflikt med varandra. Som ungdomsledare ges man dock en mycket god bild av landets situation. De frågor som angår ungdomen idag är de som kommer att debatteras imorgon, och genom YMCA:s program fick jag även insikt i hur samhällets mer utsatta grupper har det. En stats prestation kan i mångt och mycket bedömas på hur väl man lyckas ta hand om de som lever i samhällets periferi.

Lyckas Sydafrika? När jag ställs frågan om vad jag tog med mig från min praktikantperiod brukar jag ofta svara att den största insikten har varit att Sydafrika fortfarande har sin största utmaning framför sig. När jag anlände trodde jag man bestigit toppen redan 1994, men det var endast då man för första gången skymtade berget. En fredlig revolution var bara det första steget mot en demokrati; en demokrati som inte bara är en rätt till en röst, utan också en fungerande stat med en regering befriad från korruption och ett samhälle befriat från våld och kriminalitet. Enorma rasmotsättningar existerar fortfarande, politikerna och den offentliga sektorn är helt igenom korrupta, ANC; Mandelas före detta parti, vinner parlamentsmajoritet på lojalitetsröster utan att prestera, landet har närapå femtio procent arbetslösa. Kriminalitet, vapeninnehav och HIV/AIDS-smittan är alla bland de högsta i världen. Många som jag stöter på vill helst fly mot ”det förlovade landet Europa”, eller USA.

Men långt ifrån alla. Och visst finns det hopp. Det demokratiska ramverket finns där i form av regelbundna rättvisa val, och den fria pressen likaså. Få är nöjda med landet, men fler vill förändra än fly. Oppositionspartier är på långsam uppsegling, och gradvis och fredlig förändring är ofta att föredra framför våldsam och abrupt. Utbildning är här nyckeln – för att minska arbetslösheten, för att minska kriminaliteten och för att partier som dagens ANC inte skall kunna livnära sig på falska löften till den oupplysta massan – och YMCA står för sådan utbildning. Genom Life Skills, genom skriv-, läs- och räknekunskap, i fängelserna och för skolbarnen.

Det är därför YMCA:s arbete i Sydafrika, ett land där statens handfallenhet och brist på resurser lämnat ansvaret åt idéella organisationer, är av sådan stor betydelse– och det är fantastiskt att få ha varit med, om än flyktigt, och ha skapat den betydelsen.

---------------------------------------------------------------------

Månadsrapport 2: Kaparstaden, Bordsberget och till häst i Drakbergens kungadöme

”Marcus, on Monday you are going to prison.”

Vår van färdades genom ett hav av taggtråd längs grusvägar skurna i perfekta vinklar, och så snart vi stigit ur fortsatte vi genom gallerdörrar och metalldetektorer. En ”correctional officer” i grå uniform eskorterade oss genom likaledes grå korridorer fram till ett rum med bänkar och instrument uppradade längs väggarna. Ett par minuter senare steg ytterligare mellan femton och tjugo personer in i rummet, alla klädda i bjärt orangea overaller dekorerade med ordet ”correction” i svarta cirklar.

Jag anlände till Cape Town YMCA tisdagen 5 april, och for därifrån igen lördagen den 23. Det har varit min bästa tid hittills i Sydafrika, Kapstadens YMCA är en bikupa av aktivitet i jämförelse med Pietermaritzburg, och detsamma går att säga om städerna i stort. Västra Kaphalvön är ett under av djurliv och vackra naturscener, och Kapstaden bjuder tvivelsutan på Sydafrikas bästa restaurang-, café- och uteliv.

Medparten av staden ligger inkilad mellan havet och det väldiga Table Mountain som reser sig i bakgrunden, 1088 meter över havet. Staden klättrar upp längs dess fot och böjer sig uppåt likt en halvmåne. Att vandra uppför ena sidan av Table Mountain, upp till den kilometerlånga platå som givit berget dess namn, och därefter nerför motsatta sidan, och landa i vackra Kirstenbosch Botanical Garden, var en fantastisk heldagsutflykt. Likaså var en vandring uppför Lion’s Head, en helt fristående topp som ger en otrolig vy över hela södra Kaphalvön, samt en guidad tur ner till Cape Point och Godahoppsudden – bland det vackraste sceneri jag någonsin sett. Vågorna från Atlanten och Indiska oceanen möts och slås i spillror mot de vassa havsklipporna, bergen på andra sidan bukten skymtar i fjärran och vindens ursinne sliter i kläderna. De vilda men orädda babianerna som vandrade runt bland turisterna på parkeringen gjorde förstås även sitt, såväl som strutsarna och antiloperna som betade längs bergsluttningarna.

Trots detta hann jag inte desto mindre med att arbeta en del också. Jag inkvarterades likt i Pietermaritzburg i YMCA:s vandrarhem och studentboende, med enda egentliga skillnaden att jag skämdes bort med lagad mat. Vad jag upplevt är det så organisationen får in medlen för sin verksamhet – genom att driva studentboenden och inte som i Sverige via medlemsavgifter. Som jag tog upp i min förra månadsrapport riktar ju sig YMCA här sig i större mån mot samhällets utsatta grupper än i Sverige, och medlemsavgifter skulle omöjliggöra arbetet mot många av dessa.

Cape Town YMCA är ett av sex stycken i Kapstaden, driver två Y-Zones, är i startgroparna för ett månatligt projekt vid St Josephs barnsjukhus och besöker två gånger i veckan Pollsmoor Prison i Kapstaden för ett Prison Pre-release Program. Med tre anställda youth workers och för nuvarande fem volontärer ligger både ambitionsnivå och kapacitet snäppet högre än i Pietermaritzburg.

Fängelseprogrammet har varit oerhört berikande. Varje månad har ett tema och två youth workers är ansvariga för att planera månadens program. Aprils tema var frihet, eftersom Freedom Day inföll den 27:e; en av många helgdagar här i Sydafrika. Fängelseprogrammet består av två timmar långa sessioner med Life-Skills, två gånger i veckan. Under de gånger jag var med gjorde vi bland annat små draman i grupper om fyra eller fem, och diskussionerna som följde berörde skuld, ansvar och hur man skall kunna undvika att återgå till brott igen efter frigivning. De var samtliga mycket generösa med att dela med sig av sina egna bakgrunder, erfarenheter och lärdomar.

Flera av deltagarna har redan varit ute en eller flera gånger och åkt in igen. Tragiken ligger i att de flesta är förskjutna av sina familjer, största delen av deras vänkrets sannolikt är kriminell och brottslig verksamhet för många är deras enda kompetens. All rehabiliteringsverksamhet, som sport och musik, upphör så snart de lämnar fängelset, och vid dagens slut, när man varken har mat eller någonstans att bo, är det såklart ytterst lätt att man drivs till att förnya sina forna kontakter. Under sådana omständigheter, hur skall man kunna få före detta förbrytare att ändra livsbana?

En av Cape Town YMCA:s volontärer är en före detta kriminell, som mycket tack vare sitt volontärengagemang kunnat förändra sitt leverne. Jag vet dock inte hur han klarar sitt uppehälle. Ytterligare en före detta fängelseintern skulle just börja volontärarbeta när jag lämnade Kapstaden, och YMCA:n håller på att förbereda ett ”frisläppningshäfte” med information om vart man kan vända sig, kontaktuppgifter m.m. En av fångarna berättade hur en vän dagen innan han skulle friges led ett nervöst sammanbrott eftersom han inte hade någon aning om vart han skulle ta vägen. De visade därför tydligt hur mycket de uppskattade att vi kom dit och försökte hjälpa dem.

Även Kapstadens Y-Zones har dock varit givande, jag deltog vid en på en vinfarm, för barnen som bodde på själva farmen. Deltagarna var främst mellan 8 och 14 år, och efter läxhjälp tog dagens program vid: Sports, Arts and Crafts, Life-Skills eller Activity – ett tema per dag måndag till torsdag, och det hela strukturerades mycket seriöst enligt ifyllda ”Lesson Plans”. Eftersom jag gjort visst policy-arbete i Pietermaritzburg fortsatte jag även med en del sådant, något de var i skrikande behov av även i Kapstaden.

Eftersom påsklovet var på väg under sista veckan av april och varje praktikant är berättigad en veckas semester bestämde jag mig för att spendera en sådan resande upp längs östkusten på min väg tillbaka mot Durban, där jag skall spendera maj månads praktiserande innan jag återvänder hem. Jag reste med coachbussar och stannade några dagar vid ett vandrarhem längs kusten alldeles invid Thitsikamma National Park. Hade ett par fantastiska avslappnade dagar där. Man träffar otroligt många intressanta människor genom att stanna vid dylika så kallade ”backpacker lodges”; och Sydafrika har dem i överflöd. Jag fortsatte vidare upp mot Durban och tog mig därefter inåt landet till Drakensberg-massivet, där jag stannade ännu några dagar vid en annan lodge, 1500 meter över havet.

Därifrån, som komplett nybörjare, gav jag mig ut på en tre-dagars ritt genom bergen och in i det lilla kungadömet Lesotho. Där fick jag verkligen möta den klassiska bilden av afrikansk landsbygd. I den lilla byn där jag övernattade såg jag endast en bil – i övrigt promenerade invånarna eller red åsnor och hästar, och befolkningen lever till stor del av sitt eget land och boskap. Själva ridningen hade jag under tredje dagen fått riktigt god koll på, och under hela ritten förblev solen en gyllene skiva på en molnfri himmel. Färden gick omväxlande längs åsnestigar och upp steniga klippbranter, genom smala raviner emellan stupande bergssidor och över vidsträckta fält och platåer. Att få galoppera fram över dessa och röra sig i takt med hästens kraftiga, rytmiska rörelser, känna fartvinden mot ansiktet och se marken fly förbi under hästens klapprande hovar är en närmast euforisk känsla.

Precis innan min avfärd från Kapstaden hade jag lyckats få både PIN och nytt VISA-kort nedskickat till mig, efter att jag blivit bestulen på kortet i Durban, och på vägen mot Drakensbergen fick jag slutligen tillfälle att köpa en ny kamera. Därför kan jag dela med mig av några bilder från ritten, men tyvärr inga alls från mina tre veckor i Kapstaden. Som kompensation slänger jag därför in en extra på dansarna från Pietermaritzburg.

I detta nu sitter jag i mitt rum hos Durban YMCA, jag ankom i förrgår, 3:e maj. Igår fick jag en mycket genomarbetad genomgång av mina arbetsuppgifter, och organisationen här tycks väldigt välstrukturerad. Välkomnandet har därmed varit mycket gott även här och mitt schema ser ut att kunna fyllas ut ganska duktigt under mina sista tre veckor. Detta YMCA, ett av tre i Durban, övervakar ett antal Y-Zones drivna av volontärer runtomkring i staden och i dess förorter, de har datorkurser och även här driver de ett fängelseprogram.

”Marcus, on Wednesday and Thursday, you are going to prison.” Ser jag fram emot.

---------------------------------------------------------------------

Månadsrapport 1, mars 2011: Marcus i annorlundalandet

Att man borde förvänta sig det oväntade var väntat, men det är inte endast i avståndsbemärkelse som Sydafrika är ett mycket annorlunda land jämfört med Sverige. Geografin och vädret är förvisso kanske en av de större förändringar man får anpassa sig till efter en svensk flygplats klädd i rimfrost och minusgrader; den dagliga temperaturen här ligger mellan trettio och fyrtio grader, trots att Sydafrika i motsats till oss nu är på väg mot vinter och inte sommar.

Liksom temperaturen skiljer sig dock även organisationen här en del mot hemmavid, både i sin utformning och i fråga om vem verksamheten riktar sig till. De snart fyra veckor som hittills har förflutit har jag spenderat vid Pietermaritzburgs YMCA. Efter tjugo timmars flygfärd inklusive mellanlandningar landade jag i miljonstaden Durban, belägen vid Sydafrikas östkust och känd för sina långa stränder, och Pietermaritzburg är en sömnig stad på halvmiljonen invånare en timmas bilfärd inåt landet. Jag har fått ett väldigt gott mottagande och är jag inkvarterad i ett rymligt korridorrum med gemensamt badrum och kök, del av ett litet vandrarhem YMCA driver. Min tvätt tas om hand, lyxigt nog, men min mat lagar jag själv.

Pietermaritzburgs YMCA äger en stor bit mark, delar av vilken de hyr ut till ett gym och en bensinmack, dock uppenbarligen alldeles för billigt eftersom ekonomin är knapp. Själva driver de ett relativt ansenligt studentboende och redan nämnda vandrarhem, och här finns även ett litet kapell, ett kök, en matsal, ett TV-rum, ett par gräsmattor, en liten trädgård samt såklart också en kontorsbyggnad. Allting är omgärdat av taggtrådsbeklätt stängsel och tjugofyra timmar om dygnet finns en vakt vid receptionen.  De äger även en sporthall uppförd alldeles intill – imponerande stor men något förfallen, och mina knän kan vittna om att betonggolvet må vara målat precis som gummigolven hemma men är klart hårdare. En trevlig äldre kvinna som man brukar träffa på där nere, Paulina, har till jobb att tvätta hela hallen för hand en gång om dagen.

Ett trevligt sammanträffande är att Veronica Holtsjö, som varit aktiv inom KFUK-KFUM genom bland annat Ängsholmen och KFUK-KFUM Central, är här tillsammans med sin sambo Erik. De kom ner hit i januari och praktiserar precis som jag men hade ordnat med det hela själva. De anlände precis efter att det sydafrikanska sommarlovet tagit slut och alla aktiviteter fortfarande låg nere. De fick därför vara med att dra igång dem igen, och när jag väl kom kunde jag tacksamt hoppa på det redan rullande tåget

Den består i huvudsak av två program. Det första är ”The Y-Zone Hangout”, öppet mellan 15 och 17 varje måndag, onsdag och fredag. ”The Y-Zone” i sig själv är ett par gräsplättar på YMCA-området där vi har ett bordtennisbord, basketkorgar, ett volleybollnät och där vi även driver ett litet café i all anspråkslöshet. Till ”The Y-Zone” kommer både högstadie- och gymnasieungdomar för att hänga och träffas under eftermiddagarna efter skolan. Y-Dance är väldigt populärt, ett ganska stort gäng, främst killar, tränar en sydafrikansk hip hop-version kallad ”Krump” och vi har varje månad en mycket uppskattad Dance Show med uppvisningar.

Det andra programmet kallas ”Youth Justice” och riktar sig mot de ungdomar som lever på gatan i Pietermaritzburg. Varje tisdag och torsdag kan de komma och spela fotboll i sporthallen mellan klockan tio och halv tolv, varefter vi bjuder på lunch utanför. Lunchen tillagas av en av städerskorna av mat som passerat sitt utgångsdatum och som skänks till oss av en närbelägen matbutik istället för att den kastas.

Alla gatuungdomar sniffar lim, men under våra aktiviteter är det naturligtvis strängt förbjudet. En dag när vi hämtade några yngre killar inne i staden, tio tolv år gamla, för att hänga med oss tillbaka till YMCA och spela var den yngste av dem ganska motspänstig med att låta det tillplattade juicepaketet ur vilket han sniffade ligga kvar på marken. Det är mycket tragiskt att se  dessa unga pojkar utan fast hem och försörjning. Ofta har de dock föräldrar, men de har rymt hemifrån eftersom de exempelvis inte får någon mat. Jag och Veronica pratade med en kille, fjorton år gammal, som hade gått i skolan men hoppat av därför att han inte hade någon som tog hand om honom och han inte kunde gå till skolan hungrig. Han behövde dessutom riktiga kläder för fortsatt skolgång. Utan inkomst har killen ingen möjlighet till skolgång, men utan skolgång kommer han aldrig få en möjlighet till inkomst.

Genom arbetet med gatuungdomar ser man tydligt den roll som YMCA har att spela här i Sydafrika men som i Sverige delvis fallit bort. Den svenska statens mycket väl utbyggda välfärdssystem plockar själv upp de ungdomar utan hem eller försörjning som hamnar på gatan genom bland annat Socialstyrelsen, men här är inte ekonomin och staten stark nog, utan ansvaret faller på NGO:s (Non-Governmental Oranisations; icke-statliga organisationer) likt YMCA.

Inte endast aktiviteterna, utan även organisationsstrukturen i stort skiljer sig, med en större företagsprägel, och som vi varnades om på förhand, är den mycket hierarkisk. En annan skillnad är den mycket starka kristna influensen, att till exempel att alla möten öppnas med en bön. Religionen genomsyrar dock hela samhället oerhört starkt. Jag har inte varit på en gudstjänst, men vilken kyrka det nu är (kolonialismen verkar under en period ha gett Afrika lika många kyrkor som det funnits missionärer) har gudstjänst i matsalen mitt emot mitt ständigt öppna fönster ett par gånger i veckan. Bön, tungotal och vacker gospel leds av en energisk pastor med alldeles för högt uppvriden mikrofon.

Lika tydligt genomgående som det religiösa i samhället är dock ofrånkomligen spåren av en lägre materiell standard. Skräpet som ligger tjockt längs diken och rännstenar, de slitna skyltarna över halvskumma småbutiker, den stora mängden människor som tigger och lever på gatan, klasserna om femtio elever i de allmänna skolorna, åttondeklassare som inte ens kan läsa och bristen på reguljär lokaltrafik påminner alla om hur långt komna vi är i Sverige.

Landet kämpar även med en enormt hög brottslighet, och oroväckande höga siffror av kniv- och skottskador. Som naiv svensk var jag oförsiktig under ett helgbesök i Durban och fick mig en obehaglig påminnelse. Blev rånad klockan fem på eftermiddagen en lördag precis utanför centrum; blev av med kamera, mobil och plånbok, men de två männen blottade aldrig något vapen. Aldrig röra sig någonstans ensam, och speciellt inte i kvarter du inte känner. De flesta sydafrikaner är dock oerhört välkomnande och gillar att heja på utlänningar och undrar varifrån man kommer. Det är synd att man skall behöva avvisa sådan vänlighet, och att det positiva i öppenhet och godtrogenhet skall behöva bli till det negativa i naivitet.

Förutom brottsligheten som alla klagar på är det dock en relativt glad nation i mina ögon. Inte desto mindre, femton år av frihet är en kort tid för att utradera nästan hundra år av apartheid. Förutom arven från det tidigare dysfunktionella samhället som korruption, AIDS och fattigdom är klyftorna mellan vita och svarta fortsatt stora. Faktum kvarstår dock att den fredliga revolution som gav Sydafrika äkta demokrati var helt fantastisk i det att man valde att inte hämnas utan istället tillsammans bygga nytt. Alla invånare, oavsett bakgrund, formligen älskar mr Mandela, och jag hoppas att han och den broderskapspolitik som han stått för skall kunna fortsätta att hålla ihop landet även framöver, när invånarna kommer bli allt otåligare efter förändring.

Avslutningsvis, om jag nu verkligen förväntat mig det oväntade borde jag inte ha blivit förvånad över att bli rånad, men överfall är aldrig något man i realiteten räknar med. Förutom detta lilla orosmoln har dock min vistelse i Sydafrika än så länge varit lika fläckfritt angenäm som den himmelsblå skyn ovanför. Framöver har jag lyckligt nog fått tillfälle att praktisera större delen av april månad vid YMCA i Kapstaden, något som jag ser fram emot något enormt. Sedan väntar som jag redan nämnt tre veckor i Durban i maj. Skall bli otroligt spännande att få ta del av YMCA:s verksamhet i så mycket som tre olika städer!

Vill man ta del av detta jag tar del av i än större detalj, med än fler intryck och reflektioner från detta annorlunda land, finns även min blogg att tillgå: iafrika.tumblr.com. Titta gärna in!