Varför valde du att söka KFUK-KFUMs praktikantprogram?
För att få en möjlighet att uppleva kultur, miljö och arbetssätt i ett Syd-land, och för att praktikantprogrammet ger förberedelse för vidare arbete med utvecklingsfrågor och Syd.

Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Att få en inblick i arbetssätt och arbetsmiljö och utöka förståelsen för den Zambiska kulturen. Men också att träffa människor och skapa kontakter med folk jag aldrig annars hade mött.

Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
För att följa händelseutvecklingen, läsa om stora och små glädjeämnen och problem och för att se om livet i Lusaka skiljer sig från livet i Sverige.

Några snabba fakta
Ålder: 27
Bor i: Stockholm.
Tycker om att: läsa, resa och ha mina vänner omkring mig.
Främsta egenskap: social.
Sämsta egenskap: lägger ner för mycket tid på att få koll på läget.
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: kameran och en trave böcker.

-----------------------------------------------------         

”The bible says....”

Rapport 4
februari 2009       

I klassrummet sitter 20 pojkar. Det är meningen att de ska var 10 stycken men det har blivit en liten miss i kommunikationen. Inte helt ovanligt. Den yngsta är 13 och de äldsta är 19 år gamla. Rummet är ljusmålat och kalt. Färgen har börjat flagna från väggarna och griffeltavlan längst fram är välanvänd och dammar av vit krita. Bänkar och stolar åstadkommer öronbedövande ljud när de flyttas runt över stengolvet. Tystnad. Alla har satt sig efter att ha stått upp för att hälsa oss välkomna.  
 Jag befinner mig i Kablonga Boys High School. Jag är där för att sitta med under en work-shop med skolans debattlag. Pojkarna går i klass 10 och 11 av den tolvåriga obligatoriska skolgången i Zambia. Work-shopen ska handla om CEDAW (FNs konvention mot diskriminering av kvinnor). Syftet med work-shopen, som görs i flera skolor i Zambia och även i Sydafrika och Irland, är att presentera ett sorts protest-dokument mot diskrimineringen av kvinnor i respektive land som sedan ska överlämnas till ledande politiker. Det är meningen att eleverna själva ska utveckla och överlämna dokumentet. Jag deltar i den första av sammanlagt fyra work-shops.   
  Efter en kort inledning och en ännu kortare förklaring av konventionen delas gruppen in i smågrupper. Varje grupp tilldelas en fråga att diskutera. Frågorna handlar om vem som är viktigast i en familj, vilka yrken kvinnor kan ha, vem som är bäst politiker (män eller kvinnor) och liknande. Pojkarna får en kvart på sig och ska sen gruppvis redovisa sina svar och bakgrunden till att de svarat som de gjort.
 Personligen tycker jag att vissa av frågorna är ganska svåra, hur kan man svara på vem som är viktigast i en familj? Men grupperna gör bra ifrån sig både när det gäller att svara på frågorna och att argumentera för sina svar. Fast det är klart, det är ju ett debattlag vi har att göra med. 
 Kvinno- och mansrollen är otroligt djupt rotad i Zambia, liksom i de flesta länder. Från ett svenskt perspektiv måste jag nog påstå att könsrollerna här också är väldigt traditionella. Dessa unga män har väldigt bestämda åsikter om hur en flicka respektive en pojke är och ska bete sig. Det visar sig att den allmänna åsikten är att män är viktigast i familjen, är bäst som politiker men att kvinnor kan ha vilket jobb de vill idag, det sistnämnda är vad den västerländska kulturen fört med sig. En av de starkaste argumenten för att det ”är som det är” d.v.s. att mannen är viktigast i det zambiska samhället är att det står så i bibeln. Pojkarna hävdar att guds ord säger att kvinnan ska vara underordnad mannen och det får alla lov att acceptera. Nu blir det svårt att diskutera. Säger du emot guds ord tar ingen dig på allvar. Ännu mindre om man som jag, är vit (huvudsakligen för att man inte anses förstå det zambiska samhället fullt). Men hur går man då runt det här problemet?
 Min vän, som är Zambier, löser det genom att försiktigt diskutera kultur. Mycket pedagogiskt och nedtonat säger hon att kristendomen liksom traditioner är en del av den zambiska kulturen. Hon pekar på andra traditioner som är något förlegade och därmed inte praktiseras längre och att kristendomen också har vissa sådana tendenser, bibeln är ju trots allt ett väldigt gammalt dokument. Hon poängterar också att kristendomen tydligt deklarerar att alla individer är lika värda, om man väljer att tolka den så. Jag vet inte huruvida dessa 20 pojkar verkligen funderar över det hon säger, för några minuter senare hävdas det från två olika håll att: ”Men are smarter than women” och ”Women are hard workers domestically, but not intellectually”. Det är möjligt att ”lika värda” och ”lika stor potential” inte alls anses ha med varandra att göra.  
 I Sverige har vi länge arbetat med utgångspunkten att det är viktigt att till lika stor del involvera kvinnor som män i genusfrågor och jämställdhetsfrågor. Att genusfrågor måste ”mainstreamas” i verksamheten som det så fint kallas, framför allt i skolor. Jag hoppas att detta kommer att göras med tiden i Zambia också. Varför inte börja i en pojkskola. Jag hoppas att dessa work-shops (och liknande) kan vara en bra start.
 Pojkarna sitter kvar på sina platser efter det att vi har avslutat. Jag inser att detta görs utav respekt. Ingen lämnar rummet före gästerna. Jag har 20 par ögon som följer mig ut genom dörren. Jag funderar på vad de ser när de tittar på mig, för om jag får tolka det som har sagts under de senaste två och en halv timmarna så är vi inte lika, de och jag, för enligt dem är jag bara en kvinna och därmed den ständiga tvåan i samhället.  

Efter tre månader och halvvägs igenom praktiken infinner sig en känsla av lugn och kanske till och med en smula tristess. Mest för att den inledande uppståndelsen har lagt sig och en rutin börjar utkristalliseras. Det är konstigt att det kan gå så fort att känna sig relativt hemma i en miljö så totalt olik den svenska. En typisk dag i praktikantlivet ser ut som följer:

                      Halv sju vaknar jag antingen av klockan eller av mina rumskompisar som stiger upp. Efter en ganska ozambisk frukost (dvs jag äter varken ris med socker eller nshima) promenerar jag i en halvtimme över universitetsområdet (University of Zambia) och vidare genom Kalingalinga compound. Ett compound är enkelt översatt en kåkstad och i fallet Lusaka består de flesta av dessa av små tätt liggande betonghus (ibland lerhus) i stora områden. Dagar då det inte regnar kan man gå utan problem men har det öst ner under natten är det stora sjöar av smuts och jord överallt, något jag nyligen fick erfara. Flip flops är inte att rekommendera dessa dagar, vilket också är ett tips efter egen erfarenhet. Promenaden är alltid rolig och ger en positiv känsla, ett bra sätt att starta dagen på. Barn vinkar och skrattar när man passerar och folk skriker muzungo från 200 meters håll och vinkar, vissa har till och med lärt sig mitt namn. På gatan som jag går, bor en präst (Churchill) han brukar stanna mig och efter ett antal minuter av zambiskt traditionella hövliga hälsningar meddelar han att Kalingalinga är hans hem och därför också mitt hem och därför ska jag känna mig helt trygg och säker. Vet dock inte om jag skulle vilja befinna mig där efter mörkrets infall.  

                      I utkanten av Kalingalinga hoppar jag på minibussen (som är det allmänna transportmedlet om man inte har bil) där man trängs (och då menar jag trängs) tillsammans med andra påväg till jobbet. Vid nio anländer jag till YWCA och tar oftast en sväng förbi och hälsar på Lusaka kontoret innan jag går vidare till National Office. Jag tar den dagliga rundan och hälsar på alla och byter ett par ord. Om det är något som jag skulle vilja ta med mig hem så är det vikten folk i Zambia lägger vid att hälsa på varandra. Jag skulle kanske tona ner det en smula (dvs att det räcker med ett ”how-are-you?” per dag och person) men det är en trevlig tradition. Slutligen är det dags att sätta sig för att jobba i min handledares rum i MDIC (Main Drop In Centre). Rummet jag har för mig själv eftersom handledaren för tillfället är i England. Detta är om inget annat händer som att jag måste ta mig till immigration, där mitt temporära arbetstillstånd hålls gisslan fortfarande, eller om jag måste hämta information från High Court eller annat ställe eller delta på ett möte.

                      Fram till lunch klockan ett sitter jag och arbetar med ett concept paper eller en projektplan över ett ”Femicide” register som min arbetsuppgift har omformulerats till. För tillfället handlar det framförallt om att samla information från diverse lämpliga källor och lägga upp en handlingsplan.   Med andra ord sitter jag mestadels på kontoret. Lunch intar jag oftast på YWCA restaurangen och består nästan alltid nshima. Eftermiddagen ser mer eller mindre ut som förmiddagen. Det vill säga ibland utflykter till diverse platser som kan tänka sig ha information om femicide, annars är jag på kontoret.

                      Efter jobbet är det minibussträngsel hemåt med stopp för att handla om inget annat händer, som filmvisning eller middag med vänner. Lägenheten delar jag med tre kanadensiska tjejer och oftast slutar kvällarna med att vi lagar mat tillsammans och sitter och analyserar arbetsdagens problem som oftast handlar om att vi inte riktigt förstår oss på det zambiska samhället. Exempelvis den enormt hierarkiska ordningen på arbetsplatser som inte alltid är helt lätt att lista ut. Eller namnet på den tredje busshållplatsen hemifrån, ordet är helt omöjligt att uttala.  

                      Observationerna av den lilla storstaden Lusaka slutar dock aldrig att förvåna. Detta är till exempel vad man kan köpa från gatan sittandes i minibussen i köer eller ett av de tre trafikljusen i Lusaka: Arabiskt monopol, hundvalpar, kam, paraply, frukt och grönsaker, refill till telefonen, klädnypor, ankor och kycklingar (ja, levande), handdukar, smink, förgreningskontakter och diverse plastföremål som jag inte kan identifiera. Hur kan man inte gilla den här staden?!   

-----------------------------------------------------

Stadiga kvinnor i en skälvande vardag

Rapport 2 
2 december 2008

Vardagen på YWCA National Office består till stor del av att möta och försöka hjälpa, mestadels, zambiska kvinnor som kommer till kontoret. Problemen skiljer sig självklart vitt och brett från fall till fall men många verkar i slutänden vara resultat av att dessa kvinnor lever i ett samhälle där kvinnor är underordnade män. Misshandel är en av de vanligaste anledningarna till att hjälp efterfrågas, ofta är det den äkta mannen som slår sin fru. Jag är chockad över vad som verkar vara en utbredd syn på mäns våld mot kvinnor i Zambia. Jag hör vid upprepade tillfällen (utanför YWCA) hur män pratar om hur de ”slaped” sin fru för det ena eller andra, som om detta var den mest självklara sak i världen. Jag vill inte alls generalisera och dra alla över en kam, men samtidigt är det svårt att undgå med vilken självklarhet och öppenhet en del män talar om att slå sin kvinna. Jag har fått förklarat för mig att den Zambiska eller Afrikanska (märk väl inte den vita) kvinnan är född att underordna sig sin äkta man. Hela situationen skulle nästan kunna jämföras med synen på barnaga i Sverige för 50 år sedan, då barnaga var en del av uppfostran. För att budskapet att något är fel ska gå fram måste det göra ont.

När jag diskuterar saken med mina kollegor på YWCA är en förklaring återkommande. Det är hemgiften, eller ”dowry” som det heter här, som leder till en vriden syn på ägande menar de. Mannen betalar nämligen kvinnans familj en ansenlig summa pengar för sin brud. Därmed hävdar många att de ”köpt” kvinnan, som således blir köparens egendom, och man är tillåten att göra vad man helst behagar med sin egendom. Mina kollegor menar att denna tradition till en början handlade om en symbolisk summa som ett tecken på respekt men att det hela har eskalerat och idag tvingas män i vissa fall betala 10 000 tals US dollar. Hemgiften ger naturligtvis inte en fullständig förklaring men är en del av en komplicerad problematik som härstammar från ett hopkok av ett antal traditioner så väl som en historisk underordning av kvinnan i samhället. Inte alls olik den historiska underordningen av kvinnor som existerar i olika utsträckning i de flesta samhällen, även det svenska.  

                      På inget sätt vill jag påstå att alla zambiska kvinnor är utsatta för detta och jag vill också understryka att jag praktiserar på en organisation dit många misshandlade kvinnor söker sig, således exponeras jag kanske ovanligt mycket för dessa fall. Samtidigt vill jag inte heller sticka under stolen med att detta är ett reellt problem i Zambia och att organisationer som YWCA är otroligt viktiga. Det har gjort ett stort intryck på mig hur viktiga både anställda och volontärer på YWCA är.  Dessa stabila stadiga kvinnor jobbar hårt för sina systrar och får, i volontärernas fall, inte ut mycket pengar för sin möda.

                      Dessa kvinnor arbetar också direkt med en problematik som jag nästan bara känner i teori. För mig personligen är det väldigt intressant och inte minst utvecklande. Trots det är också självklart vissa dagar eller fall svåra att handskas med. Jag är mer än imponerad av kvinnorna på YWCA som ständigt står öga mot öga med detta och ändå lyckas vara positiva och finna stor mening i vad de gör. Hemligheten verkar vara att finna hopp i de fall där YWCA kan hjälpa eller lösa problem. På det hela taget ser jag varje dag hur viktig YWCAs existens är. Jag är glad att det finns människor i världen som fortfarande bryr sig om sina medmänniskor och finner ett värde i att hjälpa dem som vill bli hjälpta.

                      Under 16 dagar i december arbetade ett antal NGOs (även YWCA) med vad man kallar ”16 days of activism against gender based violence”. I demonstrationståget under den inledande dagen kunde man se hur stort engagemang det finns för den här problematiken i Zambia. Med ett sådant engagemang finns det stort hopp om att en verklig förändring kan ske.  

Valtider

Rapport 1
Oktober/november 2008

Efter en något förvirrad och väldigt svettig ankomst till Lusaka och start på praktikperioden börjar en antydan till vardag kunna identifieras.
Jag blir inte längre stressad av att promenera längs vägarna som överlag saknar trottoar, jag har börjat titta åt rätt håll när jag ska gå över gatan (vänstertrafik är inte att leka med) och jag har börjat vänja mig vid det faktum att folk kallar mig msungo (viting) när de vill mig något.
Den svåraste anpassningen har för mig varit att sakta ner på tempot, till mer eller mindre stillastående kändes det som de två första veckorna. Detta klassificeras som kulturchock gissar jag. Såhär efter en månad börjar jag vänja mig och till och med njuta lite av det. Jag gissar att lagom till hemfärd kommer jag älska det, och inte se fram emot att återvända till att bli stressad av att tunnelbanan inte kommer förrän om fem minuter!
Arbetet på YWCA National office har flutit på bra men mycket sakta. Min arbetsuppgift består i att skapa ett register för vad de kallar ”Femicide”, det vill säga ett register över mördade kvinnor i Zambia. För att göra detta måste jag först skaffa mig kontakter inom media, domstol och polis för att få tillgång till information. Jag måste således börja med att bygga upp ett kontaktnät. Utöver detta måste det finnas bensin i bilarna för att jag ska kunna ta mig till dessa personer och möten. Därefter börjar arbetet med att leta igenom deras arkiv varpå jag kan börja sätta upp registret. Det som slår mig är att alla småsaker som tas för givet hemma måste räknas in i arbetsprocessen här. Exempelvis blir arbetet svårt att genomföra om det inte finns papper i skrivaren, telefonen inte fungerar eller bensinen är slut i bilen. Men arbetet går framåt om än med myrsteg.

Den första tiden här i Lusaka har präglats av val. Till att börja med har ett inhemskt val ägt rum till följd av att den sittande presidenten Mwanawasa dog i Augusti i år under ett besök i Paris. En intensiv valspurt var det som mötte mig när jag kom till Zambia. Vilken av de fyra kandidaterna som var mest lämpad att ta över posten som president var den alltjämt pågående diskussionen, på jobbet, på marknaden, i minibussen och under lunchen. Historier om valfusk från förra valet och hur det skulle undvikas var ett av de hetaste ämnena. Det måste påstås att en del av metoderna jag har hört om för att säkra röster, bör kanske ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv (säkert ur andra perspektiv också). Att exempelvis dela ut majsmjöl (som man gör nationalrätten Nshima av) till mycket fattiga människor på landsbygden för att i nästa stund krävas tillbaka mjölet om deras röster inte läggs på en viss kandidat, skulle kunna påstås vara rent oetiskt, särskilt då dessa människor ofta inte är medvetna om sina egna rättigheter.
Trots sådana inslag så gick valet relativt lugnt till. Partiet MMDs Ruphia Banda valdes till president av Zambias befolkning, tills nästa val 2010. En lite oro fanns för upplopp här i Lusaka där Sata var den populära kandidaten men tillkännagivandet mottogs med relativt lugn. Trots detta spirar rykten om valfusk i efterdyningarna av installationen av den nya presidenten. I tidningen står det om en man som blev påkommen med en hel bunt förmarkerade valsedlar, och många talar om vikten av att ha fria och demokratiska val också här i Zambia.

Känslorna efter valet hinner inte lägga sig förrän nästa val eggar upp folk igen, kanske inte med samma intensitet men ämnet på allas läppar är ändå givet. Den här gången handlar det om USAs val. Jag möter inte en själ som inte med hela sitt hjärta hoppas att Obama ska vinna. Alla följer med spänning CNN där den möjligheten ges. Morgonen den femte november är alla överlyckliga och jag tycker mig kunna urskilja en slags förväntan hos folk. En morgon ett par dagar senare möter jag en Zambisk man på en bensinstation, han har en lång utläggning för mig hur Afrika är den ”sovande jätten” som just har vaknat och börjar förse västvärlden med ledare. De har startat storslaget med USA, Storbritannien verkar komma näst på listan eller kanske Frankrike. I vilket fall som helst så menar han att nu är det Afrikas tur.