|
|
  |
|
Johan åkte ut som praktikant till Mombasa, Kenya i september 2008. Hans hemförening är KFUK-KFUM Västerås.
Varför valde du att söka KFUK-KFUMs praktikantprogram?
För att det verkar vara en unik möjlighet att göra något jag inte gjort tidigare.
Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Att få nya erfarenheter av för mig nya miljöer och sociala sammanhang.
Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
För att se hur en höst i Mombasa kan te sig.
Några snabba fakta
Ålder: 23
Bor i: Göteborg
Tycker om att: Vara i skogen på hösten
Främsta egenskap: Nyfiken
Sämsta egenskap: Fantasilös vid besvarande av internetformulär.
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: Svensk-Swahili ordbok.
-----------------------------------------------------
Hemfärd
25 januari 2009
Fredagen den 24 januari visade sig bli en helt vanlig dag i Mombasa, med den lilla skillnaden att det var min allra sista dag i Kenya.
Jag gick min vanliga promenad en sista gång: ut ur mitt kvarter, förbi körskolorna och polisstationen där flockar av förväntansfulla körkortsaspiranter som vanligt väntade på sin tur att köra upp, rundade fruktförsäljarna, befann mig plötsligt i centrum där jag korsade gatan, dödsföraktande fnysandes åt vänstertrafiken (som jag gissar att det kommer att bli svårt att vänja sig av med), tog till höger genom bankkvarteren och kryssade mellan tålmodiga gatuförsäljare, propra banktjänstemän och polioförlamade tiggare fram till det gamla portugisiska fortet, där jag lyckades hitta en skuggplätt framför de rostiga gamla kanonerna. Tuk-tukchauffören som tog mig runt staden en sista gång visade sig vara ny i stan, och det kändes ganska underligt att det var jag som gav honom tips om bra genvägar och Mombasatrafiken i allmänhet. Underligt men – och det vill jag inte förneka – bra.
Väl tillbaka på YWCA var fredagsstämningen på topp och matsalen full av lunchätande, uniformprydda skolelever. Kort sagt verkade allt vara mer eller mindre exakt som dagen då jag anlände i september, fast med en liten men omisskännlig uppbrottsstämning lojt dallrandes i den 30-gradiga luften. Eftermiddagen fylldes av avsked, och vetskapen om att det kanske var sista gången någonsin jag såg och pratade med många kändes underlig. Plötsligt var klockan efter fem, och alla hade försvunnit hemåt. Istället för att ge mig hän åt melankolin fullt ut var det istället packning som gällde för min del.
Sen väntade middag, och döm om min förvåning när kvällens anrättning mötte mig: ris, bruna bönor och kokt vitkål (den sistnämnda kvällen till ära toppad med rivna morötter). Alldeles vimmelkantig av överraskningen åt jag med god aptit men tänkte ändå att jo, det ska nog bli roligt att laga sin egen mat igen. De som bor här på hostelet verkar så sakteliga återkomma efter julledigheten, men det är långt ifrån fullbelagt. Den lille hemlighetsfulla mannen som bott här sedan 1970 var dock (som alltid) på plats liksom den dövstumme kocken, och det kändes som en bra avslutning på tiden här att äta i deras sällskap. Men underligt.
Jag ska nog inte ens försöka mig på att sammanfatta dessa knappa fem månader här och nu, utan nöjer mig med att konstatera att det var en otippad, utmanande och på många sätt väldigt bra tid, samtidigt som jag aktar mig noga för att lägga an MINEN och börja orera om världsläget. Bortsett från en väldig massa nya intryck blir nog ett bestående minne från vistelsen dessutom den lilla men pikanta kenyanska accent som har smugit sig in i min engelska.
Ja, vad mer att säga? Väskorna är packade, väckarklockan är ställd på 4 och jag landar på Arlanda om ca 26 timmar. Mycket underlig känsla. Men bra.
-----------------------------------------------------
Det lider mot jul
6 december 2008
Julen närmar sig även i Kenya, och det märks. Folk på YWCA:s kontor börjar gå på semester. De gigantiska reklamtavlorna vid (den numera återinvigda) färjekajen ståtar med julgranar och jultomtar och i snabbköpen spelas sliskiga psalmer. Alla mombasabor verkar stålsätta sig inför den stundande tillströmningen av semesterfirande kenyaner från inlandet. Skolorna har stängt och mitt på dagen dallrar luften av den nästintill löjliga värmen, som till och med får de mest hårdbarkade kustborna på kontoret att drömma om svalkande havsbrisar och kalla bad.
För några veckor sedan fick jag som praktikant möjligheten att delta i en workshop i Sida:s regi. Under parollen Mutuality diskuterade representanter från Sverige med afrikanska och asiatiska delegater om möjligheten att ha praktikantutbyten från Syd till Nord. Där mötte jag bland andra Karin från KFUK-KFUM, som tillsammans med representanter från Zambia, Sydafrika och Kenya diskuterade möjligheterna för KFUK-KFUM Sverige att ta emot praktikanter. Det var onekligen intressant – inte minst att få en inblick i det politiska tänkandet bakom praktikantprogrammet och se hur det kan förankras i internationella styrdokument.
Platsen för workshopen var också minst sagt speciell. Den pråliga konferensanläggningen med tillhörande hotell stack av ganska ordentligt mot de glaskrossgarnerade cementmurarna och de brinnande sophögarna i mina kvarter. Det var intressant att få en fläkt av det Kenya jag gissar möter safarisuktande turister i glansiga resekataloger. Jag gissar dock att jag delar dessa intryck med få kenyaner.
Arbetet med HIV-utbildarna går framåt och gruppen börjar så sakteliga hitta någon sorts struktur för sitt arbete. Vad jag fortfarande inte riktigt kan smälta är att jag har varit här mer än 3 månader, och att jag har mindre tid kvar här nu än vad som redan passerat. Det känns nästan surrealistiskt att få rapporter om snö och mörker i Sverige, och även om jag trivs bra med solen och värmen här skulle jag ljuga om jag sa att jag inte saknade kylan då och då.
Annars rullar saker på som vanligt: Innan jul, närmare bestämt den 12 december, firar Kenya sin självständighet och dessförinnan ska jag på studiebesök på kontoret i Nairobi. Det ska bli roligt med lite miljöombyte, och spännande att åka själv! Jag följer fortfarande min sedvanliga (om än inte självvalda) diet på ris, köttbuljong och kokt kål. Kenya känns fortfarande ofta som någon slags projektionsyta på vilken såväl missionerande trossamfund som äventyrslystna turister projicerar någon slags exotistiska förväntningar. Kort sagt: business as usual.
För min del ser jag mycket fram mot att vara ledig lite över jul och nyår, då jag ska bege mig uppåt kusten och möta upp med några andra praktikanter jag mötte på swahilikursen jag deltog i innan utresan. Kul! Med de orden avslutar jag denna min tredje praktikantrapport och hoppas att Du, käre eventuelle läsare, får ett fint slut på året!
Johan
-----------------------------------------------------
Tiden går fort
(rapport nr 2)
Så har den alltså infunnit sig, vardagslunken. Eller åtminstone vad jag gissar är så nära vardagslunken jag kommer här. Plötsligt har jag alltså varit här drygt två månader. Till min förtjusning framstår Mombasa allt mindre som det gytter av gator som mötte mig vid ankomsten i september, och allt mer som en lugn liten stad där jag faktiskt på något sätt hittar och känner mig hemma. Jag vill gärna föreställa mig att staden och dess invånare vant sig vid min närvaro på samma sätt som jag vid dem, och kanske är det också så. Åtminstone inbillar jag mig att de krystade hälsningsfraser och försäljningsanbud som mötte mig den första tiden i viss mån bytts ut mot igenkännande nickar eller ointresse. Skönt!
Det stora samtalsämnet här har varit det amerikanska presidentvalet. Alla, från de sobra nyhetsuppläsarna på tv till de rabiata väckelsepredikanterna på färjekajen, tycks ha haft ett enda ord på sina läppar: Obama. Dagen efter valet skvallrade de dansande människorna på gatorna om vem som vunnit, och presidenten utlyste nationell helgdag för att fira. Att påstå att alla här verkar otroligt stolta och glada är närmast en underdrift, och det kändes stort att få uppleva Obamas seger på plats i Kenya.
Många här (för att inte säga alla) kopplar dessutom Obama till den kenyanska inrikespolitiken i det att han dels har familj i Kenya, men också i det att han tillhör luo-stammen genom sin kenyanska släkt. En kenyansk vän uttryckte det som att luo-stammen nu fått upprättelse efter det kenyanska valet. Raila, kandidaten som till sist inte blev president, tillhör nämligen samma stam. Vad som måste erkännas är dock att jag fortfarande har väldigt svårt att förstå de olika sätt på vilka etnicitet manifesteras här.
Arbetet med clowngruppen går verkligen framåt, och det känns väldigt roligt att få vara en del av det. Efter knappt två månaders intensivträning känns det verkligen som att gruppen är på väg någonstans. Alla uppträdanden verkar vara enormt uppskattade av såväl publik som clownerna själva. Tråkigt nog åkte Anna och Björn hem i lördags, men jag är inte avundsjuk på dem. Faktum är att jag nog faktiskt ser fram lite mot att klara mig här på egen hand. Nu kan jag inte heller längre falla tillbaka på någon bekväm språklig gemenskap, och det är nog bra! Mina nyfunna kenyanska vänner är väldigt tålmodiga när det kommer till mina knappa men spirande swahilikunskaper, och det är tur. Jag vill gärna inbilla mig att jag åtminstone kan göra mig förstådd på swahili, även om jag ofta faller för frestelsen att prata engelska.
Det enda som brutit ovan nämnda vardagslunk på senaste tiden var en helgutflykt inåt landet, till Nairobi och Kisumu, förra helgen. Konstigt nog var det första gången jag lämnade Mombasa på två månader. Dessutom har jag flyttat in till själva stadskärnan, där jag numera bor i ett fint litet rum med eget väggurtag, något som känns väldigt lyxigt. Jag ska i skrivande stund bege mig till matsalen för att äta lunch. Även om min kropp någorlunda vant sig vid den sedvanliga frukosten (fyra skivor vitt formbröd med sylt och en kopp te) måste jag erkänna att jag oftast ser fram mot nästa måltid.
Som den uppmärksamme läsaren kanske noterat, trivs jag alltså väldigt bra här.
Johan
-----------------------------------------------------
September 2008
Efter en dryg månad i Mombasa kan jag konstatera att vardagen så sakteliga börjar infinna sig på den kenyanska östkusten, där jag alltså praktiserar hos YWCA. Mycket av den första tiden här har gått till att lära känna olika grenar av verksamheten och namnen på de anställda.
Efter en första vecka späckad med olika studiebesök och möten anslöt Anna och Björn från svenska Clowner utan gränser. De arbetar i ett projekt med målet att utbilda olika ungdomsledare här i ordlös kommunikation och artisteri för att de i sin tur ska kunna informera om HIV och Aids genom att uppträda och leda workshops. Jag fungerar som någon sorts koordinator i projektet och ska dessutom arbeta med utvärdering och uppföljning efter det att Anna och Björn åkt i början av november. Förhoppningen är att YWCA:s clowner ska kunna ha en så pass stark plattform att de ska kunna arbeta självgående vid projektets slut.
Clowngruppen består av 20 personer mellan 19 och 26 år varav vissa vill arbeta som professionella artister medan andra vill använda clownutbildningen på andra sätt (någon som lärare, en annan som föreståndare för en dansskola). Efter tre veckors hård fysträning varvad med olika övningar i presentationsteknik känns det verkligen som att saker är i rullning, och vi ser alla fram emot gruppens första uppträdande som ska äga rum på YWCA Mombasas arsmote nästa helg.
Jag har inga svårigheter att trivas i Mombasa och trivs bra med stadens ganska lugna tempo och väldigt varma dagar. Staden är inte speciellt stor och mycket av livet kretsar kring transportfärjan som förbinder Mombasa med fastlandet. Jag har fatt intrycket att turismen är en viktig näring för befolkningen, men att tillströmningen minskat sedan oroligheterna efter valet tidigare i år. Det har lett till minskade inkomster och färre arbetstillfällen samt ökade priser, vilket verkar ha drabbat delar av befolkningen här hårt.
Oroligheterna efter valet i början av året är inte direkt något folk här pratar om apropå vädret, utan gör sig snarare påminda i förbifarten; Någon nämner som hastigast att halvkaoset vid färjekajen beror på att den gamla blev nedbränd i januari och den nya inte hunnit återuppbyggas klart ännu. På samma sätt får jag reda på att de många människor som samlas utanför YWCA någon gång i veckan är flyktingar som bor i området sedan valet och att clownernas träningslokal också fungerar som förvaringsplats för de matransoner flyktingarna får av regeringen då och då.
Stamtillhörighet verkar vara något som verkligen spelar roll för folk här, även om det är svårt att som utomstående greppa hur det fungerar. Enligt min handledare Margaret kan en kenyan se vilken stam en annan kenyan tillhör – ibland utan att ens höra den andra personen prata. Oroligheterna efter valet hade en etnisk dimension i det att medlemmar från olika stammar hade olika åsikter om vem som skulle vara president (jag ber redan här om ursäkt för mina bristande kunskaper på området). Som jag förstått det kan det sammanfattas såhär: Kikuyu är den största stammen i Kenya, och det var deras revolt mot britterna som ledde till sjalvstandighet 1963. Av tradition har höga positioner i statsapparaten därför besuttits av människor från Kikuyu, vilket inte alltid är superpopulärt bland medlemmar från någon av Kenyas andra stammar. President Kibaki tillhör Kikuyustammen.
Samtidigt verkar alla jag pratat om valet med övertygade om att oroligheterna inte är något återkommande fenomen, och det är inte svårt att tro dem. Den lugna atmosfären här för inte direkt tanken till ett land pa gränsen till inbördeskrig.
Stammarna till trots verkar det inte råda någon brist på enande element: Exempelvis verkar alla följa Premier League slaviskt, och alla verkar hålla stenhårt på Barak Obama (vars mormor är från Kenya) i det amerikanska presidentvalet.
Även om det inte direkt kommer som en överraskning är det onekligen ganska speciellt att vara vit i Mombasa, eftersom vita enligt en av mina nyfunna vänner i clowngruppen i första hand associeras med pengar. Kanske är det inte konstigt; de flesta andra vita jag ser här tronar antingen i privata safaribilar på färjan till fastlandet eller köar på Nakumatt, som är en stormarknad av modell större och lyxigare och med ett sortiment som täcker hela spektrat från flashiga cyklar till indiska delikatesser.
Därför verkar många bli glatt överraskade när jag konverserar på min klingande swahili, som faktiskt blir bättre för varje dag. Mina små förkunskaper känns verkligen värdefulla – inte minst med tanke på att långt ifrån alla här talar flytande engelska.
Jag har alltså en hel del nya intryck att smälta efter min första månad, och är verkligen glad att jag tog chansen att åka hit!
