Vilken förening kommer du från? KFUM Umeå

Varför valde du att söka KFUK–KFUMs praktikantprogram?
Jag hade funderat på det under flera år och skjutit det framför mig i väntan på mer ledig tid, men nu kände jag att jag var tvungen att ta chansen innan det var för sent! Att få åka med KFUK-KFUM på en sådan här upplevelseresa kändes som en möjlighet jag inte ville missa. Dessutom blir det en stor utmaning för mig att vara ifrån familj och vänner i tre månader, det kommer förhoppningsvis vidga min trygghetscirkel ytterligare!

Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Jag tror att jag kommer få många upplevelser jag inte förväntat mig, men jag hoppas också att jag kan få dela med mig av min kultur och mina synsätt och i förlängningen föda nya idéer och tankar både i Sydafrika och hemma i Umeå.

Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
För att få en insikt i hur praktikprogrammet kan fungera mer konkret och för att få ett smakprov ur mina upplevelser, likheter och olikheter i Sydafrika som jag gärna delar med mig av.

Några snabba fakta
Ålder: 30 år
Bor: Umeå tillsammans med min sambo sedan 12 år och två kissekatter.
Tycker om att: Överraska människor med sådant de inte förväntat sig, läsa böcker, rida, klättra, se film i trevligt sällskap...
Främsta egenskaper: Kapabel, tålmodig, en god lyssnare och rådgivare, klurig.
Sämsta egenskap: Hjälper andra före mig själv.
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: Det står mellan passet, mobilladdaren, linsvätskan, scouthandboken eller reseapoteket.

----------------------

Rapport 3: juni 2010

Nedanför mig skymtar Vättern genom molntäcket och solen lyser starkt in genom flygplansfönstret. Min resa hem började igår när vi efter utvärdering och totalt fyra dagar i Durban blev skjutsade till Durbans nya flygplats, King Shaka vid 15-tiden och nu snart 24 timmar senare är det snart dags att landa i Sverige. Hemma igen efter tre månader i Sydafrika. På något sätt känns det overkligt att jag faktiskt varit borta i tre månader. Tiden har gått enormt fort och när det för fyra dagar sedan blev dags för mig att säga adjö till Kapstaden och alla mina nya vänner kände jag att jag utan problem kunnat stanna längre. Det är svårt att säga hejdå till goda vänner utan att helt säkert veta att vi kommer ses igen.

Självklart har det funnits svårigheter och utrymme för förbättring, men på det stora hela har det varit en helt underbar vistelse. De två ungdomsarbetarna, Geraldine och Julia som bott i korridoren bredvid har ömsom varit väldigt sociala, ömsom stängt mig ute helt från tillgång till internet och gemenskap. Det är dock något som vi alla lärt oss av och vi avslutade på mycket god fot med varandra. Min mycket goda vän Nkosinathi i kåkstaden Barcelona i Guguletu hoppas jag få träffa igen. Mina besök i kåkstaden kommer oundvikligen vara det som gett mig flest intryck, negativa såsom positiva. Människorna, de flesta Xhosa är helt underbara, glada och välkomnande, barn såväl som vuxna. Boendet är skrämmande med leriga, gropiga ”vägar”, plåtskjul där leran ibland letar sig in med läckande tak och samma temperatur inne som ute. Vissa av skjulen är dock i rätt så bra skick på insidan med gjutet golv, soffor och resårsängar, vattenkokare och diskbänk och såklart en tv. Strömmen betalas i förskott med hjälp av ett refillkortssystem vilket kräver en del framförhållning, men det stoppar inte de flesta från att låta tv:n stå på trots brusig och dålig mottagning. Min övernattning hemma hos Nkosinathi i Barcelona, Guguletu kommer alltid finnas kvar och jag tror definitivt att konceptet ”Urban hajk” kan vara något att satsa på. Att vistas i en kåkstad efter mörkrets inslag är helt annorlunda än dagtid. De flesta tittar överraskat och frågor oroligt varför jag, en vit människa är kvar bland skjulen efter mörkrets intåg.

- Are you ok? Aren’t you scared? Why would you want to stay here? You will have so many bedbug bites! Aren’t you cold? Did you visit one of our toilets yet? är några av de kommentarer som de jag möts av.

- Ja, jag är okej. Nej, är du rädd? För att jag vill uppleva kåkstaden på riktig. Det är några av svaren jag ger.

Maten som lagas är bland det godaste jag smakat i Sydafrika och helt vegetarisk. Proppfull av bönor, groddar, grönsaker och kryddor. Det bjuds på te, kaffe och intressanta samtal. Vi går iväg till en She-Been som närmast kan beskrivas som en pub i ett av de lite större och stabilare skjulen. Där spelar vi biljard tillsammans på ett nött, men helt brukligt biljardbord. Vid 22-tiden traskar vi tillbaka till Nkosinathis skjul där vi pratar fram till midnatt och sedan får jag krypa ner i en stor dubbelsäng under tre täcken medan Nkosinathi chevalereskt sover i den vansinnigt skruttiga soffan i köket. Vinden viner utanför den tunna plåten och hundar tassar förbi utanför. Likheterna med hajk är slående. På morgonen kokar vi vatten i vattenkokaren och fixar oss varsitt bad. Mitt i den misär som finns i kåkstaden finns också elektricitet, vatten att hämta, varm tillagad mat, te, kaffe, dubbelsängar, täcken, bad och framförallt enormt trevliga människor med en enorm livsglädje som de gärna delar med sig av. Min övernattning i kåkstaden är definitivt det minne som starkast präglat min tredje och sista månad i Sydafrika.

Näst därefter har jag koncentrerat mig på att förbereda och hålla en hel mängd kurser. Min mentor Melinda har varit ganska upptagen med familjeproblem eftersom hennes mor plötsligt diagnostiserats med cancer. Det har inneburit att jag fått ta extra ansvar för de kurser vi planerat och de två sista kurserna i baskunskaper i terapi och ledarskap höll jag helt själv. Även om det hade varit kul att få umgås och dela med sig ännu mera under den korta tid som varit kvar så har jag verkligen fått utöka mitt ansvarstagande och växa i min roll här. De deltagare som jag mött har förhoppningsvis fått med sig en del av det jag har att lära ut och verkar nöjda.

Jag har också erbjudits jobbet som koordinator för hela Western Cape och de jag jobbat med har gjort sitt bästa för att få mig att stanna. Självklart väldigt smickrande och lite lockande även om jag fick tacka nej. Jag kommer definitivt sakna Sydafrika enormt mycket och speciellt alla de nya vänner jag fått. Det är synd att ingen av dem har fått möjligheten att besöka Sverige och Umeå eftersom jag gärna hade visat dem runt. Kvällen innan jag reser till Durban ordnas det fest och när kvällen är slut och alla säger hejdå och kramarna blir många är det faktiskt helt omöjligt att inte fälla tårar.

Det verkar som om min vistelse i Sydafrika beskrivs bäst som resten av landet. En kontrastfylld upplevelse. Misär och lyx. Glädje och sorg. Saknad och längtan. Problem och lösningar. Allt i en härlig blandning som jag definitivt vill smaka på igen.

/Helena

----------------------

Rapport 2: maj 2010

Gräset är inte alltid grönare i kontrasternas land

Man skulle kunna säga att tiden går i en annan takt här i Kapstaden ibland. Förseningar är vardag och att vänta är alla ganska vana vid här. Trots det så går tiden alldeles för fort! Två månader har susat förbi och nu är det bara drygt tre veckor kvar av min tid här i Sydafrika. Vintern är kommen, vinden viner kring husen, många träd har fått höstfärger, löven faller till marken och många går omkring i tjocka jackor. Temperaturen varierar mellan 15 – 23C och igår regnade det en del. Själv liknar jag det vid en dålig svensk sommar.

För två veckor sen var jag ledig och fick trevligt besök av min sambo Jonas som rest ner från Umeå. I en vecka upplevde jag ett annorlunda Kapstaden än jag sett tidigare. Vi klättrade upp på Taffelberget i gassande solsken, hälsade på sälarna som solar sig på bryggorna i det lyxiga hamnområdet Waterfront, cyklade ut till Godahoppsudden, badade med pingviner på Boulders beach i Simons Town, strosat i Kirstenbosch botaniska trädgård och galopperade på Long Beach i Noordhoek där vi också förlovade oss. Kapstaden är full av kontraster. Veckan därpå var jag tillbaka på jobbet där vi hälsade på i Gugulethu igen för att se hur det går med fritidsgården, som här kallas afterschool club och är en del av YMCA Sydafrikas nya program, Y-zone. I Gugulethu, den del som benämns Barcelona står skjulen tätt inpå varann. Röd jord täcker den ojämna marken mellan skjulen och här och var sticker det upp skräp. Området har för länge sedan varit en soptipp. En mager hund nosar kring ett skjul byggt av rostiga plåtbitar. Skjulet bredvid är byggt i trä och har ett litet staket runt, på en handmålad skylt står det ’Hair saloon’. Vägen vi kör på är ojämn och det är människor överallt, på väg hem från jobb eller skola. Alla ler glatt och flyttar sig åt sidan när vi kör förbi. Vägen delar sig och vi följer den till höger. 500 meter längre in bland skjulen finns en öppen yta där vi parkerar bilen. Här finns också en stor kontainer där invånarna i Gugulethu träffas för viktiga möten. Vi går vidare på en smalare väg. Till höger står ett litet, litet skjul av brädlappar, till vänster ett större metalliskt, blänkande skjul.

Längre fram till vänster står tre nya, inredda kontainrar i en hästskoform. De är instängslade och i mitten av hästskoformen finns en färgglad lekplats med klätterställning och gungor. Det är ett dagis, eller som det heter här, en Kresh. Fyra och femåriga småttingar trängs vid stängslet när vi går förbi. De skrattar, vinkar och älskar att bli fotade.

Bredvid dagiset står ytterligare tre kontainrar i hästskoform. De hör till Cape Flats YMCA och en organisation som heter Ubuntu. Kontainern i mitten är vårt mål idag.I kontainern trängs 20 färglada bänkar med cirka 30 barn i åldern 6-8 år. Hit kommer de varje dag efter skolan för att få hjälp med läxor, få mackor och göra något kul. De stannar i två timmar, 1,5 timmes läxläsning och en halvtimmes aktivitet. På måndagar är det pyssel, tisdagar sport, onsdagar livskunskap och torsdagar lekar. Alla barn pratar Xhosa och väldigt lite engelska vilket gör det lite svårt att kommunicera, men Nkosinathi som jobbar för YMCA Cape Flats och själv bor i Gugulethu översätter när det behövs. Han är 25 år och enormt driven och energisk och kanske involverad i lite för många projekt. Vi leker och knäpper en hel del foton vilket de älskar. Speciellt att få se sig själv på kamerans lilla skärm är populärt.

När det är dags för barnen att gå hem blir vi alla överösta av kramar. Nkosinathi visar oss kontainern bredvid där han på kvällar håller en boxningsklubb. Sedan går vi mellan skjulen till Nkosinathis hus. Ett blänkande, större skjul med säkerhetsgrind och ytterdörr som han ärvt av sin bror. Inuti finns ett litet vardagsrum med ett lite ojämnt trägolv. I två fåtöljer sitter två av Nkosinathis vänner och gör pärlkorgar av små glaspärlor och metalltråd. Vi sätter oss i soffan och får varsin kopp te. Det finns också en liten kokvrå, ett sovrum och ett lite mindre rum. Nkosinathi berättar om sina planer på att lägga nytt golv. Han har inga planer på att flytta från Gugulethu, det är här han har sina vänner och han brinner för att förbättra sitt område.

Erbjudandet jag just fått om att sova över en helg blir allt mer lockande och jag känner mig säkrare här än någon annanstans i Kapstaden. Här finns en egen lag. Ses du med kniv eller vapen, eller begår du brott så kastas du och ditt hus ut ur Gugulethu. Jag tänker att de flesta nog skulle vara ganska försiktiga om de riskerar att bli utan hus och hem.

Samtidigt är det nästan lite provocerande att höra Nkosinathi prata om sina framtidsplaner om att bygga ett litet café i en del av sitt hus. Ett ställe där alla kan träffas, nära vänner, boende och turister. Han är inte intresserad av det grönare gräset i Waterfront, Simons Town eller Noordhoek. Han är snarare en enormt driven trädgårdsmästare i full färd med att så grönt gräs i sin egen trädgård. Kontrasten är slående. Här, där skjulen står täta finns en enorm glädje, drivkraft och vilja som imponerar.

----------------------

Rapport 1: april 2010

ATT HÅLLA KURS I SYDAFRIKA

Rummet är litet med ljusgröna väggar, vitt tak och heltäckningsmatta. En inmonterad garderob med lås trängs i ena hörnet och ett litet skrivbord i mörkt trä står längst den motsatta väggen, bredvid sängen. Ett fönster släpper in ljus genom galler och persienner. Utsikten med basketplan och tvättlinor innanför en mur klädd i taggtråd är ganska representativ för Kapstaden, speciellt eftersom staden själv inramas av berg med Table Mountain och Devils Peak som syns tydligt över hustaken.

På sängen ligger 17 stycken kompendier som beskriver teambuilding i form av Trygghet, Samarbete och Utmaning, översatta till engelska heter det nu Safety, Cooperation and Challenges. Mot väggen står ett stort blädderblock med tillhörande ställning och en påse chokladkakor. Bärandes på kompendier, blädderblock, pennor och kakor låser jag dörren till mitt lilla rum och grinden till korridoren och går vidare ut ur byggnad D och in i huvudbyggnaden. Här finns matsalen och innanför den ligger ett litet rum som används som kapell och på nedervåningen ligger ett konferensrum som är min destination.

Till slut ligger kompendierna snyggt utlagda på borden, trädgårdsstolarna i blå plast står snyggt vid det U-formade bordet och blädderblocket hänger på sin ställning. Allt är i ordning lagom till nio när allt ska köra igång. Nu väntas bara deltagarna som anmält sig till den första träffen av tre. Kvart över nio kommer Maureen och Ricki. Maureen är en medelålders kvinna från England som spenderar sex veckor här i Kapstaden tillsammans med Ricki. Ricki är en mörkhyad man i 40 års åldern, idag iklädd hängselbyxor, skjorta och keps. Han är Generaldirektör för Cape Flats YMCA och höll hårt på både sitt område och tillgångar när bidrag för Regionkontorets framtid diskuterades på ett möte tidigare i veckan. Strax därefter anländer fem unga volontärer i en modern bil märkt YMCA Athlone. Anesa, Daniel, Braunwen, Joshua och Ivan har jag träffat tidigare, nästan varje dag när jag åkt till YMCA Athlone för att jobba med Melinda, min mentor. Alla är färgade och enormt trevliga med massor av energi. De jobbar med barn efter skolan, så kallade Yzones där de gör läxor, utövar sport eller lär sig life-skills. Owen är också här, han har tidigare varit med i ett gäng och suttit i fängelse, men jobbar med YMCA sedan flera år tillbaka och brukar jobba med kurser i fängelset, Yzones och på utbildningar tillsammans med Melinda.

Klockan är nu halv tio, vi är 30 minuter sena och ännu är alla inte här trots att jag vet att åtminstone en person finns på kontoret här på området. Melinda ringer och berättar att hundvalpen hon tog hem igår kväll hållit henne vaken och att hon blir sen. Valpen är en av tre valpar vi såg vid ett hembesök till en ung kille som vill sluta med droger. Valparna och mamman tillhörde grannen och var i dåligt skick, alla hade någon slags skabb, var hungriga och med magarna fulla av mask. Den som såg ut att vara värst däran tog Melinda med sig hem och är nu orsaken till att hon är sen. Hon påminner mig om att ingen kommer i tid i Sydafrika och att det bästa jag kan göra är att ge de på kontoret en varning om att kursen börjar om fem minuter, vare sig de är där eller inte.

Efter en varning till kontoret kommer Carmen som är chef över volontärerna vid Cape Town YMCA. Hon har med kaffe, te och fika vilket alla såklart vill smaka av. Lagom till tio sitter tillslut alla närvarande runt bordet och vi kör igång, en timme sent. Alla verkar enormt peppade och kursen går bra. Vid elva tar vi en rast och Nkosinathi, som också ska gå kursen kommer in genom dörren. En svart, charmig, enormt driven och engagerad man på 25 år som bor i Gugulethu. Gugulethu är en av de många kåkstäder som finns här i Kapstaden. Nkosinathi jobbar för Cape Flats YMCA med en mängd olika projekt, bland annat ett nystartat efter skolan projekt, en Yzone i Gugulethu. Mitt bland plåtskjulen står tre kontainrar uppställda i hästskoform, i en av dem trängs 25 gamla skolbänkar i glada färger tillsammans med tio barn i 8-9års åldern som kommit dit efter skolan. En vit, äldre dam från organisationen Ubuntu är där varje dag tillsammans med en lärare, en volontär och Nkosinathi. De pratar Xhosa med barnen som förra veckan klippte och klistrade ihop en bild av sig själva och sin familj. Jag får en kram av Nkosinathi som enkelt smälter in i gruppen och hänger med i samtalet. Vi sätter i gång igen med kursen och gör en del galna övningar, de flesta verkar tycka att det är läskigt att blunda eller att någon rör vid dem. Det blir mycket att prata om kring detta och diskussionerna får flöda fritt en stund. Melinda dyker upp strax innan lunch och får hoppa in i några av de galna övningarna utomhus i solen.

Efter lunch blir vi tillslut fulltaliga när Geraldine, Julia, Davina, Dalene och Denzel dyker upp. De har jobbat i Pollsmoor fängelset under förmiddagen med att lära ut grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Mycket av det som lärs ut under kursens gång kommer de kunna ha nytta utav senare i sina andra program. Exempelvis när de en gång i veckan träffar ungdomarna i drogrehabiliteringscentrat De Novo eller när de varje eftermiddag åker till det nedgångna bostadsområdet Kraaifontein för att hjälpa barnen där med läxläsning och aktiviteter efter skolan.

Alla som deltar i kursen gör en enorm insats i samhället genom de olika YMCA programmen de jobbar med. De har under min månad här välkomnat mig och låtit mig följa med till rehabiliteringscentret och till deras efter skolan aktiviteter, Yzones. Jag har hjälpt dem från Melindas kontor, Western Cape Region, med flyers, hemsidor och nu med en teambuilding utbildning. Det känns ganska bra att de alla verkar nöjda när dagen är slut och att de verkar se fram emot nästa träff.

– Jag var rädd att det skulle vara en oseriös kurs eftersom det drog ut på tiden så innan vi började, men jag blev glatt överraskad! Mycket professionellt och intressant sa Maureen efter kursens slut.

Vi skiljs åt vid halv fyra på eftermiddagen och jag pustar ut efter en hektisk vecka full av möten och förberedande av kursen, översättande och kopierande. Solen skiner och vinden blåser runt huset när jag avslutar dagen på gräsmattan med ryggen lutad mot husväggen under ett granatäppelträd.