|
|
  |
|
Vilken förening kommer du från? Sparreviken, en lägergård utanför Ljungskile på västkusten.
Varför valde du att söka KFUK-KFUMs praktikantprogram? Jag hörde talas om Praktikantprogrammet genom att praktikanter som hade varit ute, kom till Sparreviken och berättade för ledarna vad de hade varit med om. Första gången tänkte jag att det var roligt men att jag ville gå klart gymnasiet först. Andra gången jag hörde en praktikants berättelse insåg jag att jag faktiskt också kan söka. Jag tycker KFUK-KFUM är en schysst förening att arbeta genom och jag håller Sparreviken väldigt varmt om hjärtat. Jag vill därför också ta med mig erfarenheter och upplevelser tillbaka till Sparreviken och berika gården och de människor jag träffar med allt jag varit med om. Det är även en ganska lagom lång tid, schyssta villkor och en jättebra chans att kunna prata mer spanska och resa till Latinamerika och samtidigt jobba med ungdomar.
Vilka förväntningar har du på din praktikperiod? Jag hoppas att jag ska lära mig spanska, få vänner och trivas dit jag kommer. Jag hoppas att vi kan lära oss av varandra och att jag ska se en annan vardag än jag är van vid. Jag förväntar mig också att sättas inför massor utmaningar och prövningar, situationer jag aldirg förut varit i och träffa människor jag aldrig skulle mött om jag inte hade åkt. Jag vill att praktikperioden ska berika mej med kunskap och förståelse för andra kulturer och normer och samtidigt tillföra min personlighet, pedagogik och ledarförmåga något nytt. Jag vill även bidra till fortsatt utbyte mellan Latinamerika och Sverige.
Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan? Jag tycker att folk ska gå in och läsa mina praktikantrapporter för att de kommer berätta om min syn på livet i Nicaragua. De kommer spegla min vardag och verklighet och är inte densamma som står i läroböcker eller som nicaraguaner kommer att berätta. Jag vill att folk ska känna igen sig i det jag skriver, inse att människor är likadan när det gäller känslor, tankar och handlingar oavsett vart i världen vi befinner oss. Jag vill också inspirera och sprida energi att det går att förändra världen, att det vi gör har betydelse och att det finns så mycket häftigt i världen att upptäcka. Jag hoppas att alla får mod och den där sista knuffen för att verkligen göra det de har drömt om.
Några snabba fakta
Ålder: 21
Bor i: Uppsala
Tycker om att: dansa, sjunga, vara kreativ, spela gitarr, laga mat och diskutera
Främsta egenskap: Har massor energi, nya ideer och problemlösningsförmåga
Sämsta egenskap: Vill ibland göra för mycket på en och samma gång och samtidigt förstå allt.
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: skrivbok, lim och sax
-------------------------------
Rapport 6
Planet lyfte med Ricardo Arjona i öronen och en bok med 12 vandringssägner på spanska framför mig. I takt med planet lyfts min blick från Nicaragua för att så sakteligen ta mig till nya vyer.Den senaste månaden har bestått av födelsedag, som nästan borde benämnas i plural med tanke på hur många fester det blev, besök av mamma, en vecka i Boaco, en vecka i Santa Lucia, Ometepe och att säga adjö till alla mina underbara vänner. Jag har skrivit klart min manual (63 sidor på spanska!) om allt jag vet om läger i Sverige, haft tusen diskussioner med Roy och slutligen även ett läger. Hur jag hunnit med allt är en fråga jag inte tänkte försöka mig på att besvara, och jag kan inte säga så mycket mer än att det varit underbart.
Ingenting blir som man tänkt sig men allting ordnar sig. Lägerdeltagare som inte kommer ger plats åt andra, en lägergård full av skräp och arbetarkläder blir till en oplanerad samarbetsövning, vistelsen i Boaco och Santa Lucia gjorde att Roy och jag lärde oss att prata i telefon med varandra. Grammatikkorrigering av mitt spanskadokument som blev till det sämre lärde mig att oavsett om jag inte pratar spanska flytande så finns det här, liksom i Sverige, ett fåtal som är bra på att rätta dokument. En extrasäng hos Belma som var så dålig att det inte att sova i den, gjorde att jag lyckades övertala henne att få sova i hängmattan, ösregn i väntan på bussen gör att alla människor börjar le och hjälper varandra.
Så småningom började vi med läger-aktiviteterna, diskuterade hur en ledare ska vara, vilka tecken och språk vi vill använda till varandra, FIRO-modellen, vad är våld, hur löser vi konflikter, vad är genus och hur kan vi referera till det i våra liv blandat med lekar och diskussioner. Vi bytte ut "Under hökens vingar kom" till "La Frontera" (Landsgränsen) där färgen var Visa för att passera gränsen mellan Mexico oxh USA. Och jag undrar om inte leken säger lika mycket om verkligehten som om vår fantasi.
Tillslut smög sig den där riktiga lägerkänslan sig på. Det fanns där när maten tillslut var färdiglagad, när vi tillsammans pustade ut efter städningen. Den fanns där när Roy och jag kröp ihop under en filt i mörkret för att diskutera hur dagen varit, när alla skrattade så mycket att de inte fick i sin maten, när vi slutade kvällen med att köra "Chip, Chip" och vi skrattade så vi knappt visste vad vi hette. Den fanns där när tjejer och killar tllslut sov tillsammans för att hotet från hundar och djur utifrån blev viktigare, när alla gjorde små minnesböcker och skrev vackra saker i varandras böcker. Det fanns där när ingen klagade över något, när jag ser roy stå längst fram i bussen och jag längst bak och han blinkar till mig och hela hans ögon säger "vi är bäst, det här bli toppen".
Och när varje grupp spelar upp en framtidsscen, där snacket om genus inte längre bara är ord, då börjar jag nästan gråta, Jag känner värmen stiga i mig och hoppet överväldigar mig. Jag känner en sån tro på framtiden och så himla lycklig att jag fått vara med att göra denna ledarutbildning i Nicaragua. Vi sår små frön i orgnaistionen, i lekarna, i sinnet. Men också i deras familjer, i deras personliga relation och i samhället.
Jag tror på världen. Jag tror på framtiden. Och jag har större hopp än jag haft på länge.
Lägret avslutas med att Roy och jag och Sharon tar varann i handen och sammanfattar vårt motto för lägret: "No queremos problemas. Queremos soluciones" (Vi vill inte ha problem. Vi vill ha lösningar) och sakta börjar vandringen tillbaka.
-------------------------------
Rapport 5
För er som hoppas på en lång utläggning om att världens bästa läger har tagit form, vad vi har gjort och alla mysiga kvällsstunder vi hade tillsammans, så måste jag nog be er sluta läsa.
Jag tänkte prata om vädret. Hur är vädret i Sverige? Här nere är det väldigt soligt. Det är dessutom väldigt varmt. Ni vet, när solen lyser varje dag så blir det väldigt varmt...
Nej, grejen är så här. Tänk dig att det är onsdag. Tänk dig att du sitter på ditt kontor med airkondition inställd på 27 grader och samtalar med dina arbetskamrater i en sån där lagom sansad ton. Det är 5 dagar kvar till lägret och ni vill veta om konstruktion, där lägret ska ta form, är färdigbyggd. Första alternativet blir nog att skicka ett mejl. Andra alternativet blir att ringa dit och försäkra sig om att de fått mejlet och ställa lite frågor om påpeka att ni faktiskt har ett kontrakt. Som sa att gården skulle vara klar mitten av juni. Sen mitten av juli. Sen slutet av september.
Lägg nu till den lilla detaljen att vi är i Nicaragua. Jag vill inte försöka påstå att det här landet är sent utvecklat, eller att de har brist på kommunikationsmedel. Det finns fullt med telefonledningar över vägarna och mobiltelefoner i varenda gatuhörn. Kruxet är bara att de sällan fungerar. Och att kommunicera med arbetare genom mejl har ingen tänkt tanken. Och telefon? Nej, det finns inte. Regeringen har inte fått bidrag på sistonde pga. av korruption så de var tvungen att stänga av telefonnätet ut till landet. Såklart.
Så vad gör man då den här tidiga onsdagmorgonen när fåglarna kvittrar utanför föndtret och solen redan har börjat värma upp jorden. Jo, man sätter sig på en buss! Bussen tar ungefär en timme. Sen byter man buss. Det andra bussen tar tre timmar. Sen byter man buss igen och åker en halvtimme till. Sen är vi framme vid infarten till gården. Det där med kollektivtrafik fungerar ungefär här som i sverige på landsbygden: det vill säga en buss om dan. Och vi har inte fått några pengar extra pengar för resan, så taxi finns inte bland alternativen. Vi börjar gå. Det är ungefär en timmes promenad och visserligen en väldigt mysig timme. Vi lyssnar på musik, samtalar om livet, leker leker, hittar tusenfotingar (som heter hundrafotingar på spanska, trots att de har samna mängd ben! :)) och vips är vi framme vid gården. Vi går förväntansfulla in i huset för att prata med arbetarna.
Det var ingen där.
Jag menar, tänk er nu den här förträffligt fina onsdagsmorgonen. Solen står högt i skyn och i Managua är jobben i full gång. men man kan väl inte kräva att arbetarna ska jobba jämt, t.o.m. en helt vanlig arbetsdag? Istället koncentrerar vi oss på bygget och konstaterar efter en kort stund att det varken finns dörrar, toalletter, el, lyse och ett stort hål i taket. Dessutom massor med hungriga hundar som kommer vilja äta upp all vår mat när vi kommer dit.
Så vi börjar vår vandring tillbaka, sätter oss på en buss en halvtimme, byter buss, tre timmar till, byter buss, en timme till. Väl tillbaka i Managua är vi rejält möra i både rygg och ben och bestämmer vi oss för att prata med Miguel imorgon, det är hans om har skött kontakten med arbetarna förut och det är egentligen hans ansvar.
Dagen efter visar det sig att Miguel är på sjukhuset och ska stanna där en vecka. Efter en stund kommer en annan tjej och säger att han ska stanna där en månad.
Så datumet för lägret passerar. Jag tar mig till havet för att simma och samla energi för nästa vecka på jobbet och koncentrerar mig på att en vän från Bluefield äntligen är tillbaka i staden efter 1,5 månads semester, samtidigt som jag lyssnar på spansk poesi som jag fått av Roy och glädjer mig över vilka underbara vänner jag fått i det här landet.
-------------------------------
Rapport 4
Snart är det läger!! Den 27-30 augusti går Pre-campamento 2009 av stapeln och jag känner hur fjärilarna i min mage börjar flyga omkring samtidigt som mitt huvud jobbar på högvarv. Allt ska planeras, fixas och ordnas. Och som tur är har även mina medkompanjoner Sharon Och roy börjat inse att det inte är lång tid kvar,
De senaste två veckorna har varit massor massor lägerförberedelser. Det började med att jag och Roy åkte till Boaco (en by i bergen) i tre dagar för att leka, hålla
övningar och förbereda de inför lägret samt välja ut de personer som ska medverka på ledarutbildningen. Efter tre dagar bytte Roy och Sharon plats och jag och Sharon åkte vidare till Santa Lucia och gjorde samma sak. Det var jättebra, både för att det är så himla roligt att hålla i en grupp, för att de förstod vad det hela handlade om och även för att jag, Roy och Sharon kom närmare varandra.
På dagarna så höll vi i olika gruppövningar, samarbetsövningar och lekar för att skapa en tajtare grupp, få de att reflektera över sig själva och gruppen och samtidigt ha roligt. Jag lärde mig hur mycket som helst och de andra också. På kvällarna satt jag och Roy på golvet i lokalen och diskuterade livet, drömmar och skrev massor lappar med fina budskap. Det var så himla fint.
Mango, mango, mango...
Jag ska försöka förklara den här grejen med mango. Det är nämligen så att allt härnere handlar om mango just nu. Det började som ett skämt när jag och Roy var och besökte lägergården i Rivas där lägret ska hållas. Bakgrunden till skämtet var att ACJ härnere sa att de inte hade några pengar. När vi sen kom ut till gården så insåg vi att det fanns massor mangoträd. Alltså blev allting ganska självklart: Mango till frukost, mango till lunch, mango till fika och mango till kvällsmat! :) Det kunde ju inte bli bättre än så.
Det här skämtet har följt med oss sedan dess och i Boaco handlade verkligen allt om mango. Så fort någon frågade mig vad jag ville äta kom Roy inrusande och sa “mango!” och när Roy ätit upp frågade jag honom om han inte skulle ha en mango till efterrätt. Roy funderade ett tag på att åka med till Santa Lucia också. Vad skulle han äta? Mango, såklart!
Fjärilar av mecate
På sistone har jag hållit på väldigt mycket med fjärilar. De är så fina små väsen. Jag har lärt mig göra fjärilshalsband och knyppla hårspännen och armband. Och när jag var i Santa Lucia så ville de lära sig göra fjärilar, men vi hade inga material så då kom vi på att vi kunde använda mecate!
Mecate betyder “rep” men för mig har liksom mecate en annan betydelse. Varje gång som jag har varit på marknaden så har jag gått förbi personer som går omkring med stora garnnystan i massor tusen olika färgglada färger. Det är inte garnnystan utan repnystan, men oavsett vad det är så är det så himla vackert. Jag har längre beundrat de där nystanen men känt att jag inte kan köpa saker bara för att de är färgglada när jag inte vet vad jag ska göra med dem.
Men fjärilarna av mecate blev jättebra. Så stora och färgglada och vi prydde hela väggarna med dem.
Det vi inte hade tänkt på var att mecate är mycket grövre än fin tråd och en efter en började blåsorna ploppa upp på våra händer. Vi satte på plåster och fortsatte jobba och snart var hela händerna uppskavda av sår. Det är väl sånt man får tåla. Roligt var det iallafall.
På vägen ner från lagunen träder en stad i ruiner fram. Människorna bor i hus som är förfallna, om de ens har något hus. Ett killgäng passerar mig, i trasiga kläder och varsin limburk i handen. Täcket av träd syns inte längre till och vattnet som omgav staden är förgiftat av alla sopor som folk slänger överallt.
Efterlängtat besök i form av min kompis Stina skedde i mitten av månaden. Jag fick semester från jobbet i två veckor och tillsammans gav vi oss ut på en resa till Honduras, som blev betydligt mer händelserik än vi hade kunnat ana. Vi ägnade början av tiden åt att vara i huvudstaden Tegucigalpa, sjunga sånger på spanska, laga typisk mat, leka massor lekar och slappna av på ett bilflak. Det var skönt att se något annat och inte ta ansvar ett tag. Vi ägnade oss åt att jämföra vilket hav (Atlanten eller Stilla Havet) som var varmast och hur länge vi kunde ligga och sola utan att bli brända.
Väl tillbaka i Managua blir jag förvånad över hur mycket jag har saknat den här staden. Röriga och farliga Managua känns plötsligt helt lugnt, men kanske är allt lugnt i jämförelse med Honduras. Jag har t.o.m. saknat Reaggeton, typisk musik härifrån som jag skulle jämföra med dansgolvsmusik med sexistiska texter och nakna tjejer i videorna.
Och när jag kommer till Acahualinca möts jag av kramar och glada ord. Och efter ett tag inser jag att datumen för lägergården är ändrade igen och att ingenting har gjorts under tiden jag har varit borta.
-------------------------------
Rapport 2
1 maj passerade utan vare sig demonstrationer eller folksamlingar. Allt hade avstyrts av presidenten Daniel Ortega på grund av rädsla för svininfluensan. Regnet har äntligen kommit och därtill åska och blixtar. Riktigt härligt och välbehövt. Och när det bli alltför mycket åska tränger vi ihop oss i köket eller någons sovrum och håller varann i handen tills ovädret lugnat ner sig. Efter varje regskur är det en flod på gatorna, ca. 30 cm hög och alla människor går ut och slänger sina sopor i vattenfloden, för att slippa ta hand om dem… Behöver jag säga att det är fullt med skräp på alla gatorna efter varje regnskur?
Två månader har gått och det känns som att tiden går fortare och fortare. Planen för maj månad var att hänga mer på Acahualinca, ungdomscentret, lära mig åka buss till centret och till capoeiran, köpa ett par flipflop och vänja mig vid dem och lära mig prata i dåtid. Jag måste ju säga att jag har lyckats med i stort sett allting. Dessutom har jag varit på Opera, bio och lärt mig laga mer mat.
Numera ser dagarna ut så att jag tillbringar förmiddarna på kontoret, där jag skriver förslag på lägerverksamhet, lekar eller planerar olika pass för ungdomarna. Vid lunchtid tar jag bussen till Acaualinca (jag har lärt mig åka buss i ett land som inte har busshållplatser och aldrig tänkt på vad en tidtabell är för något!) där jag spenderar eftermiddagarna. Det är roligt att vara där och det är skönt med variation och mycket lekar och spel. Varje onsdag håller jag i ett kreativt pass där vi gör olika saker, alltifrån örhängen och armband, till att måla på t-shirtar eller göra Mors dag-kort.
Två dagar har vi tillbringat i Boaco och Santa Lucia. Det är två mindre byar inne i bergen där ACJ också har varsitt kontor. Det var jätteroligt att åka dit och se hur de jobbar där. Det är betydligt mindre byar, i Santa Lucia finns inte ens en mataffär (i beteckningen matkedja, de köper mat från små hus i underjorden som jag aldrig skulle förstått är affärer om ingen sagt det). På båda ställena pratade vi om ett utbyte som snart ska ske mellan en skola i Canada och Nicaragua, rekryterade ledare till lägret i september och jag höll kurser i smyckes-tillverkning. På kvällarna hade de massor aktiviteter och det kändes som att det var ett helt annat typ av ideelt arbete där. På Acahualinca jobbar ungodmarna 14-17 varje eftermiddag, medans i Santa Lucia höll de på och målade banderoller och t-shirtar till en manifestation dagen efter, iallafall tills klockan blev elva på kvällen. Det roligaste av allt med resan till Boaco och Santa Lucia var att jag fick sitta på flaket och upptäcka bergens tjusning på de knaggliga vägarna som går mycket upp och ner.
Igår var vi även och besökte lägergården, där arbetet är i full gång för att färdigställa själva husen. Det är en plats med stor kapacitet och jag tror att det går att göra mycket där. Jag vet fortfarande inte hur många volontärer eller deltagare som ska medverka, eller exakta datum. Men jag börjar tro på att allt löser sig. En vacker dag.
Jag har tillbringat ganska mycket av min lediga tid i Leon. Det finns en härlig familj där och en stor släkt med ett stort hjärta. I Leon har jag också tillbringat en del tid på landet och ganska mycket tid i ett fattigt område utanför staden, där en familj bor. Det största skillnaden är att de inte har ljus, inga lampor eller elektricitet, vilket gör att så fort solen gått ner så blir det kolmörkt. På landet i Leon finns också en stor grupp ungdomar från ACJ som är helt underbara. De leker och ordnar fester och badresor till stranden och vulkanklättringar. Jag har vandrat mycket i Leon och alla människor blir så himla glada när jag tar kort på dem. En helg åkte jag till Esteli med en kompis och tog det lugnt, det var välbehövt att bara slappna av och mysigt med lite kyligare klimat uppe i bergen.
Slutligen känner jag att ACJ (KFUK-KFUM) är möjligheter. De ger ungdomar och människor massor möjligheter. De öppnar möjligheter och de visar möjligheter. Kombinerat med mycket lek och en tro på att människor kan.
-------------------------------
Rapport 1
Planet nummer 3 lyfte och jag hade inte lyckats sova en blund under hela dygnet som jag varit på resande fot. Farhågorna malde i bakhuvudet men lyckades inte tränga förbi den stora förväntansfulla känslan som genomsyrade hela min kropp.
Nu har en månad passerat härnere. Det är varmt, jag bor hos en underbar familj som lagar jättegod vegetarisk mat och ingen av mina farhågor har besannats: maten är jättegod, familjen är jättebra, jag gör mig förstådd med spanskan och förstår det de säger och jag har inte varit sjuk någon gång. Det enda problemet är att jag väcks varje morgon av grannens hundar som skäller högt. Jag ska inte skaffa hund i framtiden. :)
Den första månaden har fokuserats på att jag ska lära känna landet, människorna på kontoret och ungdomarna/volontärerna på Auhualinca. Den har också gått ut på att försöka förstå bussystemet och lyckas befinna sig på mercadon (en jättestor marknad här) i en halvtimme utan att bli rånad. Direkt när jag kom var det dessutom påsk, sa jag inledde min vistelse här med en vecka ledig på stranden och besökte både Leon och Ometepe, som är en häftig vulkan.
En vanlig vecka brukar se ut så att jag vaknar vid halv sju-sju på morgonen. Jag duschar i det iskalla men svalkandet vattnet (det existerar inte varmvatten har, men å andra sidan behövs det knappt med tanke på att det är 35 grader varmt på dagen och 30 grader på natten). De har en hushållerska som lagar all maten och hon ropar på mig när frukosten är klar. Om Belma ska till kontoret åker vi i en taxi tillsammans, om hon inte ska dit sa går jag. Det tar ungefär 20 minuter och det ar skont att se staden, även fast det enda man ser är rök och det enda man hör är killar som ropar "chica! kom hit! titta på mig! vad heter du?" på blandad spanska och engelska. Managua är en stad full av liv och en ofrånkomlig strävan att leva i nuet som både har sina för- och nackdelar. Jag kan inte ens räkna upp alla gånger någon sagt "ahora, ahora! (nu, nu!)" och vi kommer iväg tre timmar senare, eller alla gånger jag väntar på bussen, som först är 1 timme sen, och sedan proppfull sa att jag får vänta på nästa buss som kommer ytterliggare två timmar senare. Det är ett helt annorlunda tempo och vardag än i Sverige, men jag börjar inse charmen med det hela.
Tiden på kontoret har jag tillbringat med att brainstorma och skriva ner alla lekar och samarbetsövningar vi sysslar med på Sparrviken, förklara hur gården Sparreviken är uppbyggd med ledarutbildningar och ansvarsområden och anteckna ner alla övningar och diskussionsunderlag som jag vet om genus, icke-våld, föräldrars skyldigheter mot sina barn, barns rättigheter och kvinnovåld i hemmet. Känslan jag får är helt enkelt att de vill ha ett läger då de diskuterar de ovannämnda sakerna för att göra världen till en liten bättre plats och utbilda sina volontärer. Dock ligger själva lägergården (som jag hoppas få besöka nästa månad) i skogen om jag förstått det rätt och för den delen vill de också gärna veta allt jag kan om kamratbaneövningar, linbanor i skogen och repbanor. Jag har först skrivit på svenska, sedan på spanska och sen har jag och Belma (min handledare och mamma i familjen dar jag bor) satt oss och skrivit rent på spanska, de korrekta termerna och korrekta valda orden med hjälp av min spanska, ritade teckningar, stora gester och mycket vilja. Jag har dessutom fått känslan av att jag befinner mig på motsvarigheten till Sveriges huvudkontor i Stockholm. Allt fokuserar på själva organisationen och mycket handlar om marknadsföring och det känns kul att bli mer involverad i KFUK-KFUM som organisation. Bl.a. har jag nu i veckan insett att rött, blått och vitt ar KFUK-KFUMs internationella färger. Det finns alltid något nytt att lära sig. :)
Förra veckan var jag även med på en invigning av en stor vattentank som representant for Sverige KFUK-KFUM, som hade hjälpt till att subventionera tanken. Jag var livrädd men förväntansfull för att prata inför 300 ungdomar och bli fotograferad med rektorn för skolan, men förutom att ansvarige från ACJ (KFUK-KFUM) Nicaragua kom en timme sent, att de glömde bort att jag skulle prata och sen fick bryta in när ungdomar framförde en sång och sa att jag skulle prata och att jag nästan höll på att snubbla på en sladd, så gick allting jättebra. Jag har insett att det är en stor skillnad på att bli bemött på gatan i vanliga kläder eller tillsammans med volontärer iklädda KFUK-KFUM-tröjor. Det senaste ger mycket mer respekt och vi möter leenden och vänliga ord vartän vi går. Det ar en härlig känsla.
Pa ungdomscentret har jag bara befunnit mig några dagar, men hoppas att det ska bli mer nästa månad. De är yngre där, mer spralliga och de dagar jag har varit där har vi spelat volleyboll, spelat spel, druckit massor vatten och lärt ungdomarna jonglera. Imorgon ska jag dit och hålla en workshop i att göra armband, halsband, örhängen och diverse andra kreativa aktiviteter. Det känns som att jag har kommit helt rätt! Jobbet på ungdomscentret som volontär innebär att man är där mellan 14-17 varje vardagseftermiddag, när centret är öppet och förutom det är med på olika aktiviteter som ACJ här anordnar, samt delar ut information i närområden om att barnen ska vaccinera sig eller hur man skyddar sig mot HIV/AIDS.
Vad jag förstår av framtiden så kommer ett läger ta sig form i september och lägergården är under konstruktion just nu. Och om det finns något de är fantastiska på här nere så är det att göra frescos (kall juice) i vilken stund som helst, på vilken plats som helst och av precis vad som helst.
Sammanfattningsvis brukar jag somna på kvällarna med en stickande värk av för mycket ananas på tungan, axlar som värker av solbränna och en tanke av att jag återigen har glömt bort det där ordet på spanska som jag ville använda. Och nästa månad kommer regnet. Jag väntar förväntansfullt och hoppas på lite blixtar också.
Vill ni läsa mer och se bilder, kolla på www.resedagboken.se, alias: vindpust.
Kramar från Nicaragua!
