Varför valde du att söka KFUK-KFUMs praktikantprogram?
För att det är en nästan oslagbar möjlighet att skaffa nya perspektiv och lära sig mer om andra och sig själv dessutom är det spännande att se hur KFUK-KFUM ser ut i andra delar av världen.

Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Att lära känna människor jag antagligen aldrig någonsin skulle ha träffat om jag inte åkte iväg. Att både själv få växa som människa och kunna hjälpa andra att växa. Det vore kul om man kunde få vara med och starta igång någon sorts samarbetsprojekt också.

Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
För att det kommer att vara förstklassig läsning som kommer att göra så att du känner dig lite gladare, blir lite klokare och kommer ha något att prata om vid middagsbordet. Om jag lyckas lägga upp bilder kommer det vara en hel del ögongodis också.

Några snabba fakta
Ålder: 19
Bor på: Värmdö utanför Stockholm
Tycker om att: Vara med mina vänner, Fotografera, Vara på Ängsholmen och Kolla på bra filmer
Främsta egenskaper: Positiv, Social och Världsmedborgare
Sämsta egenskap: Bekväm
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: Ipod (jag kommer få panik om den inte går att ladda där nere)

-----------------------------------

Månadsrapport 5 ”Sista månaden i Nairobi”
(17 juli – 16 augusti)

Det har varit något av en konstig månad, en sorts kombination av att det har varit sista månaden i Nairobi och att allting har blivit lite krångligt och flytande efter dhowolyckan. På minussidan kan man nämna att det inte blev något av flytten hem till en familj, några långa eftermiddagar på ett väntrum på svenska ambassaden för att få ett nytt pass och att jag på något vis verkar ha missat varenda salsaträff, annars har det mest inneburit att en massa roliga saker har hänt.

Jag har till exempel fått följa med dagiset på YWCA Nairobi Bransch på dagsutflykt för att kolla på giraffer och krokodiler, det måste ha vart en av de bästa dagarna i Kenya för mig hittills. Det var hektiskt med 30 jättelyckliga, hyperaktiva barn fördelade på 2 fröknar och mig men på något sätt lyckades vi få med oss alla tillbaka hem igen (tror jag) trotts en något osvensk syn på hur säkerheten på en krokodilfarm borde se ut.

Sedan har jag blivit medbjuden av min vän Patricia till hennes hemtrakter i Nyali i Central Province. Det var intressant att få se lite kenyansk landsbygd och jag njöt verkligen av den friska luften, de gröna kullarna, den totala avsaknaden av elektricitet och den lantliga traditionella gästfriheten. Jag blev erbjuden att få sitta med ”the wazes”(de äldre männen) för att dricka av den lokala brygden (hemjäst honungsöl), men trotts att ölen faktiskt smakade rätt gott föredrog jag att leka Patricia och hennes små kusiner.

På tal om gästfrihet har jag också vart på söndagslunch hemma hos min handledares familj vilket var mycket trevligt och det var kul att så se hur en välutbildad Nairobi-förorts familj lever i (mycket stark) kontrast mot landsbygdslivet.

En dag var Lisa J. Houston ifrån Kentucky på besök på YWCA Nairobi bransch vilket ledde till att vi två tillsammans fick möta gruppen med HIV-smittade kvinnor som träffas där ibland, kvinnorna berättade om sina liv och det var en av de mest känsloladdade förmiddagarna i mitt liv. Efter att fått höra riktiga historier om riktiga livsöden överfyllda med bitterhet, hopp, hopplöshet, rädsla, stolthet och vanmakt fan jag mig själv sittandes där med ögon på väg att svämmas över av tårar och utan någon aning om vad jag borde, ville eller ens skulle kunna säga till gruppen.

På tal om HIV/AIDS så var jag senare under månaden på ett scoutläger/utbildning med just detta temat, det var intressant att få se hur en utbildning med detta temat ser ut i Kenya, prova på lite kenyanskt scoutliv och träffa lite folk i min egen ålder och prata kring frågor som dessa.

Sedan han jag också möta upp mina två svenska vänner ifrån båtolyckan för deras sista vecka i Östafrika och vi åkte på några dagars cykelsafari i Hells Gate, känslan av att inte ha något annat än några meter luft mellan en själv och djur som giraffer och vattenbufflar var fascinerande och landskapet var fantastiskt.

I skolan har det vart provtider och vid augustis början tog terminen slut vilket egentligen har inneburit att jag har vart rätt överflödig där största delen av tiden men jag har hängt där ändå, hjälpt till med något om det behövts och suttit och snackat med lärarna och eleverna (många elever går dit trotts lov för att äta mat) och på sett och vis har detta nästan känts mer givande än när jag undervisade. Bönerna i skolan har tidvis uppnått en riktigt obehaglig nivå, en förmiddag ägnade sig eleverna helt spontant åt att driva ut demoner, min tysta protest har hittills varit att lämna rummet när det går för långt, men snart känns det som att jag måste ta till med mer drastiska proteståtgärder.

För att pricka av en ”Europé i Afrika” kliché hade jag ett tag en mask i foten, den han ta sig ifrån mitten på fotsulan och ungefär 5-10 cm i en krokig färd på väg mot stortån innan jag lyckades döda den med hjälp av en kombination av att trycka is mot foten och att äta ett maskdödar-piller, och efter någon vecka hade spåren av masken helt försvunnit och Dermatolog Dr. Owili förklarade för mig att ”kroppen hade tagit hand om den”.

Nästan alla mina väst-vänner i Nairobi har åkt hem till Europa och USA den här månaden vilket konstant påminner mig om att jag faktiskt snart kommer att återvända tillbaka till Sverige, det känns lite sorgligt men jag tror att det är bättre att bli påmind om det nu än att inse det samma vecka som jag åker hem.

Nu ska jag sätta mig på en buss mot kusten för att spendera sista månaden av min Kenya-vistelse tillsammans med YWCA Mombasa Bransch.

-----------------------------------

Rapport 4 - Dhow special

Ni som hoppades på att få höra mer om hur tufft livet är i Nairobi eller hur hårt jag sliter för att göra världen till ett bättre ställe kommer att bli lite besvikna, jag har nämligen spenderat större delen av senaste månaden med att antingen kolla på vilda djur i Maasai Mara eller salta bad i Indiska Oceanen. Men detta betyder nödvändigtvis inte att inget som är värt att berätta om har hänt mig. Jag hade tänkt göra denna månadsrapport till en ”specialutgåva” och berätta om en liten incident som skedde när jag och två svenska volontärarbetarvänner var ute och seglade.

På torsdagsmorgonen den 2 juli begav vi (Turist Oscar, Turist Johan, Turist Emil, Kapten Ali, Styrman Ali och Skeppspojke Muhammed) oss ut med den gamla trädhowen “Peace Villa” mot ön Kiwayu halvvägs upp till Somalia ifrån Lamu Island. Det skulle bli den första och mest nordliga anhalten på vår planerade fyradagars campingkryssning igenom Lamu Archipelago. Förmiddagen var underbar och vi länsade (segla med vinden) fram i ganska bra tempo upp längst mangroveöarna, tog en och annan paus for att bada i det klara vattnet, grilla lite nyfångad fisk och njöt av livet som aldrig förr. Fram emot tretiden började vi närma oss Kiwayu och vi skulle bara förbi en liten miniö så skulle vi vara framme, det visade sig dock att tidvattnet hade börjat dra ut och vi insåg att vi inte skulle kunna ta oss runt ön på den sidan så det fick bli en omväg runt ön. Detta betydde kryss (zick-zack segling mot vinden) på mycket öppnare vatten än vad vi tidigare hade vart ute på och dessutom hade det hunnit blåsa upp ganska mycket så det hade börjat bli ordentligt med vitt skum på vågorna. Planen verkade vara att komma runt ön på ett slag (en vändning) men eftersom en dhow ar en båt som snarare är byggd för att segla med än mot vinden så blev vi tvungna att vända ut ifrån ön ytterliggare en gång, som i alla fall någorlunda erfaren seglare hade jag känslan av att vädret var lite för hårt för den lilla båten men jag hade fullt förtroende för den kenyanska besättningen. När vi sedan skulle vända tillbaka för sista gången fick vi inte över sandsäckarna som man använder för att balansera båten tillräckligt fort så båten välte över och vi hamnade alla i vattnet, utan flytvästar och inga andra båtar i sikte. Jag tänkte att jag skulle stanna vid båten men då den drogs ned i vattnet av sandsäckarna så tog Oscar, Johan och jag följe efter Muhammed som hade börjat simma mot den närmaste lilla mangroveön. Kapten Ali (som hade brukat vissa mindre lagliga substanser under dagen) verkade ha börjat få panik och försökte desperat att hålla båten flytande samtidigt som han sparkade och drog ned alla som kom nära honom och Styrman Ali var kvar och försökte övertyga honom om att börja simma istället. Sträckan till ön var egentligen inte längre än runt 600 meter men det var tungt att simma mot tidvattensströmmen i de höga vågorna och i takt med att kraften rann ut ur musklerna började tankarna bli mörkare och mörkare. Tanken på att när vi väl var framme så väntade en obebodd ö med mangrove som antagligen skulle vara så tät att vi inte skulle kunna gå i land på den stärkte inte heller direkt modet men jag tänkte att det inte är över förens det är över och simmade på trotts värkande muskler och den hopplösa känslan av att inte komma någonstans. Oscar som simmade bredvid mig gjorde ett plötsligt ett glatt utrop och bad mig kolla mot ön och vi kunde se hur Muhammed (som simmade jättemycket fortare än oss) hade ställt sig upp på det långgrunda (på grund av tidvattnet) en bit utanför ön. Med nytt hopp simmade vi på en stund till och så kunde vi se hur Johan som också hade dragit ifrån lite också kunde stå upp och så provade vi också att stå upp och bottnade precis (fortfarande några hundra meter utanför ön) och känslan av sanden under fötterna var som att få livet tillbaka. Vi gick längst det långgrunda (gamla döda koraller halvtäckta av sand, vi fick härliga skärsår under fötterna) hela vägen fram till ön. Väl framme vid ön, som det mycket riktigt inte gick att gå i land på men vi kunde stå på sanden utanför mangroven, började vi spana ut mot vattnet igen efter kaptenen eller styrmannen, vi kunde se en ensam person komma simmandes emot land. Det visade sig att det var styrmannen som hade klarat sig men kaptenen hade vart så trött i kroppen efter att försöka hålla båten flytande att han inte hade orkat simma mot den starka strömmen och hade försvunnit ned i djupet. Rätt modslagna beslutade vi oss att vada runt ön för att försöka vinka in en båt ifrån Kiwayu som kunde hämta upp oss, jag, Johan och Oscar stampade oss fram så fort som möjligt men Ali sa åt oss att gå mer försiktigt för att inte locka dit några hajar. Jag såg lite då och då stora platta fiskar simma längst botten och frågade Ali vad det var och han svarade helt gravallvarligt ”Stingray”, efter att ha hört om rockor och hajar gick jag hela resten av biten ett steg bakom Ali med blicken fixerad mot bottnen. När vi hade kommit inom synhåll ifrån Kiwayu kom det ut en liten fiskebåt och körde oss i land där vi möttes upp av hela befolkningen i den lilla enda fiskebyn på ön som gav oss varma kläder att ha på oss, varm chai (thé) och varma mandazis (bröd), sedan erbjöd de oss ett hus med sängar att sova i. Nästa dag fick vi gå till den lokala polisstationen (polisskjulet?) och skriva rapport, sedan kom röda korset och hämtade och körde oss med motorbåt (det finns inga motorbåtar på Kiwayu) de 30 kilometerna till sjukhuset på Lamu där Johans och mina fötter blev omlagda efter skärsåren och Oscar fick vätskeersättning och magpiller, han hade druckit lokalt brunnsvatten på Kiwayu och efter det inte kunnat behålla någon mat eller vätska på 24 timmar.

I skrivande stund har det gått några veckor sedan olyckan, båten kunde bärgas men kaptenen hittades aldrig (antingen drev koppen ut långt till havs eller så blev den uppäten). Jag känner mig oerhört tacksam till Muhammed som började simma, lokalbefolkningen på Kiwayu som tog så väl hand om oss och Kenya Red Cross som la ut stora resurser för att komma och hämta oss och ordna bra vård (fast det var säkert sjukt bra PR för dem att hjälpa tre skeppsbrutna Svenskar). Det är konstigt att i stunden av olyckan så är alla så jämlika men några veckor senare nu så kan jag få tillbaka allt jag blev av med och all sjukvård jag behöver ifrån försäkringen och gå därifrån med en historia att berätta för barnbarnen samtidigt som två personer blev av med sitt levebröd, en man miste livet och fyra så flickor blev faderslösa.

-----------------------------------

Rapport 3

18 maj – 18 juni

Halvtid, det känns mycket bra, som att allt som är jobbigt är halvt avklarat och allt som vart kul har jag lika mycket till kvar av. Jag får känslan av att tiden har börjat gå fortare och fortare vilket väll brukar vara ett tecken på att man har det roligt.

Egentligen har väll det mesta vart som förra månaden, fast bättre. I skolan har relationen till eleverna blivit mer vänskaplig och avslappnad och det verkar som en del av dem faktiskt gör vissa framsteg, även om jag kan irritera mig en hel del på att morgonbönen ofta drar över och kan bli upp mot två timmar lång istället för 30 minuter. Salsan har börjat släppa lite, i alla fall om jag får säga det själv, både dansmässigt och socialt med de andra ungdomarna. Fredags planerna har det blivit lite mer av och höjdpunkten var nog med ett besök till Nairobis Giraffcenter (det var jag, JP ifrån YWCA och 100 dagisbarn där) där man fick klappa giraffer och bli slickad över hela ansiktet. Transporten till skolan och branschen som var jättekrånglig förra månaden har nu ordnat upp sig och det är bara en dag i veckan jag behöver byta matatu flera gånger. Fast framför allt så har jag fått mer att göra och fler att umgås med på helgerna vilket verkligen ljusnar upp tillvaron, jag har börjat umgås lite med två amerikanska utbytesstudenter och det är förvånansvärt skönt att kunna prata med folk som kan dela ett västperspektiv med en på tillvaron. Andra ljuspunkter den här månaden har varit de förmiddagar då jag har fått möjlighet att leka med barnen ifrån förskolan på YWCA, trotts att man går därifrån dyngblöt av svett så ger det tio gånger så mycket energi tillbaka.

Det har varit en massa strul med att Nairobi City Council vill slänga ut YWCA Nairobi Bransch där jag är placerad ur deras lokaler vilket känns mycket obehagligt och det vore jättetråkigt om verksamheten tog skada eller behövde läggas ned. Om man ska försöka se något positivt i det är det väll i så fall att jag i alla fall har fått bättre inblick i hur motigt det kan vara att försöka förbättra livsvillkoren i lokalområdet i ett samhälle genomsyrat av byråkrati och korruption.

Min swahili börjar bli lite bättre och även om det fortfarande handlar om ytterst vardagliga enkla uttryck så räcker det ofta för att man ska ses som något annat än ”bara ytterliggare en turist” vilket kan vara rätt skönt. Annars tycker jag att de flesta Nairobibor jag har träffat har varit bättre än mig på att tala engelska vilket väl inte är så konstigt med tanke på att TV, dagstidningar och undervisning är på engelska i Kenya. När kenyaner pratar med varandra är det med en härlig omedveten blandning av engelska, swahili och sheng (nairobislang).

Annars kan det vara sjukt hur Kenya kan vagga in en i känslan av att allt är bra och som hemma fast bara lite smutsigare, tills man plötsligt får höra om hur den lilla gulliga femåringen som hänger på skolan under dagarna fast han är för liten går 7 km till skolan och sedan samma sträcka hem igen bara för att kunna få äta skollunchen som ofta är hans enda mål mat om dagen, eller någon annan liknande historia.

-----------------------------------

Rapport 3

16 April – 17 Maj

Två månader, en tredjedel. Jag börjar känna mig mer och mer varm i kläderna på skolan. Det är en klass med barn som kommer ifrån rätt knepiga förhållanden och eleverna fattar väl fortfarande ungefär hälften av det jag förklarar på grund av språkiga problem och dåliga förkunskaper men verkar vara glada över att få gå i skolan och tycker det är kul med en ”Mwalimu Mzungu” (europeisk lärare). Trotts att den gamla biografen där skolan är inhyst är doft belyst, så smutsig att det är svårt att tro att den blivit städad någon gång de senaste åren och har en doft som är en blandning av instängt, mögel och urin så trivs jag mer och mer att vara där och hänga i ”lärarrummet” och lyssna på när lärarna diskuterar religion, politik eller vad som sades på nyheterna dagen innan.

Salsan på torsdagarna går det väll si och så med, jag har lärt mig grundstegen och nu har jag fått låna med mig en massa skivor salsa till rummet för att öva in taktkänslan som jag tydligen måste väcka till liv innan det är lönt att lära mig fler steg. På något lite tråkigt sätt har salsasektionerna börjat påminna mer om ångestladdade danslektioner på mellanstadiegympan än avslappnat häng med kenyaner i min ålder. Fredagsplanerna har väll inte riktigt levt upp till förhoppningarna och tiden har mest spenderats som på helgerna hängandes vid YMCAs swimmingpool eller på internetcaféer vilka som tur är i alla fall är lika billiga som de är långsamma.

Jag har tröttnat lite (mycket) på boendet på YWCAs vandrarhem, med ensamma kvällar hänvisad till mitt lilla rum utan någon att prata med eller något att göra, att bli väckt tidigt på helgmornarna av vresiga städare, iskalla duschar och frukostarna med ohyggligt svagt chai och kaffe och inget mättande som inte också dryper av fett. Jag försöker anordna så att jag kan få bo hemma hos en familj men det verkar minst sagt lättare sagt än gjort.

Eftersom ”Emil” är helt otroligt svårt att säga om man är kenyan har jag blivit lite informellt omdöpt till ”Omondi” vilket jag först såg som ett sätt att acceptera mig som något mer än bara en vanlig turist men på något sätt har det nu spridits som en löpeld och vart jag än kommer hälsar folk glatt mig ”Mr. Omondi” och jag har lite svårt att avgöra om det skrattas åt eller med mig men så länge folk är glada så spelar det väll ingen större roll.

Jag har börjat hitta rätt bra i Nairobi och tycker själv att jag har blivit en rätt skaplig matatuåkare, vilket väll bara är tur med tanke på att man aldrig vet vilken väg som är avspärrad eller vart man blir avsläppt så det gäller att ha goda tidsmarginaler och en bra alternativ väg vart man än ska ta sig. Egentligen är Nairobi en rätt sjuk stad, det finns förorter där folk (ofta européer och indier) är ofattbart rika med enorma köpcentrum och kör runt i stora Land Rover och Mercedes Benz bilar och lever bakom murar med taggtråd och beväpnade vakter. Sedan, direkt bredvid dessa är det enorma slumområden där folk (definitivt Afrikaner) lever för under en dollar om dagen, inte har tillgång till vatten och föds dömda till ett liv i fattigdom. Detta skapar en ganska hård miljö med mycket kriminalitet och gott om tungt beväpnade vakter, det är i alla fall skönt att se att nästan överallt där man hittar människor som har det svårt hittar man också projekt för att ordna undervisning, rent vatten eller kurser i mänskliga rättigheter. Tyvärr så känns det väll inte riktigt som att det Kenya behöver är ytterliggare en nordeuropé som kan tänka sig att volontärundervisa utan snarare rättvisa handelsvillkor, korruptionsfri politik/ekonomi och en modernare syn på människors lika värde (för visst är kvinnor, handikappade och homosexuella också människor?). Barack Obama är en av en av Kenyaners största stoltheter eftersom han hade en Kenyansk far. Obama släppte rätt nyligen en självbiografisk bok och i den är det med ett avsnitt när han besöker sina hemtrakter i Kenya, där träffar han sin faster som är universitetsprofessor och hon sammanfattar den kenyanska kulturen som ”Kenyanerna tog det sämsta ur den västerländska kulturen och blandade det med det sämsta ur den afrikanska kulturen och gjorde det till sitt eget”, tyvärr tycker jag detta är en rätt slående beskrivning. Man får rätt lätt intrycket att Coca-cola äger hela Kenya och trotts att folk är betydligt mer kristna här än i Sverige så är gud inte ens hälften så stor här som dollarn. De enda jag har hört säga ”Hakuna Matata” är souvenirförsäljare men trotts att alla verkar ha hur bråttom som helst så vägrar fortfarande de flesta att komma i tid, hur det nu kan gå ihop. Man pratar också gärna om den Kenyanska gästfriheten och att alla Afrikanska hem står öppna för besökare men jag har inte blivit hembjuden att äta hos någon en enda gång i Kenya (under min vecka i Uganda var jag dock hembjuden på middag varenda kväll).

-----------------------------------

Rapport 1

16 Mars – 16 April

Har det redan gått en månad? Det är sjukt hur svårt det är att få någon sorts vettigt perspektiv på tiden när varje dag fylls med nya intryck.

Jag har börjat känna mig som hemma i mitt lilla rum på vandrarhemmet vid YWCA Kenyas nationella huvudkvarter. Det är inte sort men rymmer en säng, ett skrivbord, en garderob, ett eluttag, spoltoalett och varmvattensdusch vilket nog kan ses som allt man egentligen behöver, de två sista bör man väll tillägga är ren lyx för att vara i Kenya. De flesta dagarna spenderar jag på ett branschkontor i Makadara som är en förort öster om Nairobi, i början har det blivit mycket sitta och dricka chai och äta Sötpotatis med handledar Margaret inne på hennes kontor men nu har vi arbetat fram ett schema som i alla fall skall hålla mig sysselsatt måndag till fredag varje vecka. Måndagar till onsdagar kommer jag att jobba som mattelärare på en skola för fattiga och föräldralösa barn som inte har råd att gå i den vanliga skolan (som ska vara gratis i Kenya?). Skolan ligger några hundra meter från branschkontoret, jag har en klass på 86 (!) pojkar och flickor i åldern 14-19 år, det är en spännande pedagogisk utmaning att försöka få någon att lära sig något under de förhållanden som råder i klassrummet. På torsdagar har Margaret bestämt att jag ska vara på branschen med salsagruppen som träffas där då, som jag har förstått det är planen att mitt inflytande som Svensk (och på så sätt förträfflig på alla sätt och vis) ska smitta av sig på ungdomarna i salsagruppen så att de ska bli mindre intresserade för salsa och mer intresserade av att starta projekt i kvinnorättsfrågor. Än så länge har jag mest suttit med och försökt lära mig några grundsteg och alla namn, hur mycket frukt Margarets planer kommer att ge återstår väll att se, men det verkar i alla fall som att jag kommer att få möjlighet att lära mig salsa och skaffa ett gäng Kenyanska vänner. Fredagarna är den dagen då det är tänkt att jag ska besöka andra biståndsprojekt eller kulturella evenemang i Nairobi och uppleva lite afrikansk kultur, detta har varit allt från mycket lyckat och roligt till väldigt turistigt och tillrättalagt. Lördagarna hittills har mest lagts på att handla och sitta på internetcafé. De söndagar jag har lyckats undvika att bli medtagen(/-dragen) till kyrkan har jag spenderat vid YMCAs pool 5 min från boendet på YWCA (de är två olika organisationer i Kenya). Kyrkobesöken har varit intressanta, folk tar på sig sina finaste kläder och det är allmänt uppskattat när folk blir så medryckta av all andlighet att de börjar gråta, ställer sig upp med händerna mot himmelen eller spontant ropar ut sin övertygelse. Gudstjänsterna börjar med härlig gospel och avslutas gärna med en flera timmar lång predikan som lätt kan upplevas som rätt extrem sedd med svenska mått.

Livet i allmänhet är en rätt stor omställning från det där hemma, men det finns inget man inte vänjer sig vid. Allt bli uttittad som mzungu (europé/vit) hela vägen från boendet till skola/bransch och sedan samma sak hem igen, att aldrig gå ut annat än med taxi efter 18.30, att knuffa sig på och knuffa sig av matatun (taxibus), alla nya kreativa sätt folk försöker lura en på pengar på och värmen börjar allt bli vardag och tanken på att stå helt anonym i en busskö en sval kväll vid 8 tiden hemma i Sverige känns väldigt, väldigt avlägset och nästan lite overkligt. Jag har provat mig igenom menyn i vandrarhemmets matsal och trotts att den inte bjuder på jättestor variation så är de flesta maträtter goda, det enda som inte har fallit mig i smaken är grytan gjord på inälvor, ugali (majsgröt) har dock ett oförtjänt dåligt rykte här i Sverige och alla vet ju att all mat man får äta med händerna är god. I början kändes det lite ensamt att vara hundratals mil från allt och alla man känner men i takt med att man hittar fungerande internetcafén och lär känna en och annan Kenyan släpper den känslan och man kan lägga full fokus på att njuta av nya intryck och intressanta möten.

Om ni vill ha tätare uppdateringar och se lite bilder får ni gärna gå in på min reseblogg: emilpraktik.blogg.se

Kwa heri!

-----------------------------------