|
|
  |
|
Vilken förening kommer du från?
KFUK-KFUM Västerås Triangelförening
Varför valde du att söka KFUK-KFUMs praktikantprogram?
För att se hur KFUK-KFUMs verksamhet ser ut på andra ställen i världen men också för att få leva i deras verklighet och få ökad förståelse för våra likheter och skillnader.
Vilka förväntningar har du på din praktikperiod?
Att få lära känna en massa nya människor och se hur deras vardag ser ut. Att lära mig swahili.
Varför ska folk gå in och läsa dina praktikantrapporter på hemsidan?
För att se vad jag gör i Mombasa en vår som denna.
Några snabba fakta
Ålder: 23
Bor i: Malmö
Tycker om att: Resa, träna, natur
Främsta egenskaper: Pigg och glad
Sämsta egenskap: Rastlös
Sak du inte vill glömma att packa ner i ryggsäcken: Pass och ipod
---------------------
Rapport 4
Sista månaden gick som väntat väldigt snabbt, för snabbt! Både jag och Sofia som är på branchen i Nairobi förlängde våra praktiker med en månad dels för att vi vill stanna här lite längre, dels för att se lite mer av Kenya. Vi ville också resa runt lite i Östafrika och bestämde oss för att åka till Uganda. En kille från KFUK i Mombasa kommer från Uganda och han ville åka hem och hälsa på sin familj som bor i Kampala och undrade om vi ville åka dit med honom, vilket vi såklart ville! Det är en ganska lång resa med buss och så vi bestämde oss för att resa så mycket på nätterna vi kunde. Jag och Jimmy tog bussen till Nairobi för att spendera några dagar där och plocka upp Sofia. Det är skönare att resa på natten för även om det är regnperiod nu blir det extremt varmt och svettigt på dagarna i en buss. Tyvärr var min glasruta sprucken och det blev så kallt att jag satt och hackade tänder. Det är inte alltid varmt i Afrika! Uganda var helt annorlunda än Kenya, folk var mycket tystare och artigare. I Kenya och framförallt i Mombasa är det alltid en massa folk på gatan som alla försöker skrika/sjunga/skratta högre än den andra. Och det är alltid en massa folk överallt och närsomhelst.. Jag kommer verkligen att sakna det, och alla vänner jag fått här nere..
Kwa heri Kenya, Hej hej Sverige!
---------------------
Rapport 3
Regnperioden är här och det är helt fantastisk underbart att slippa hettan så att man kan promenera i vanlig takt igen utan att svimma!! Alla projekt har kommit igång, och det är fullt schema från morgon till kväll. Det verkar som att alla blir lite piggare och mer produktiva av det här vädret.. Jag har varit mycket i Bamburi och Bombolulu, en relativt fattig del norr om Mombasa. Några av KFUK medlemmarna jobbar i skolor medan andra föreningar har startats för att ge många något att göra men samtidigt lära sig praktiska saker. Det är väldigt svårt att hitta ett arbete i Kenya och de flesta gör sitt bästa för att livnära sig. KFUKs arbete i Kenya skiljer sig mycket från det arbete KFUK-KFUM gör i Sverige. Många aktiviteter i Kenya går ut på att informera och utbilda framförallt barn och ungdomar. Mycket handlar om Reprouductive health, dvs information om HIV/Aids, familjeplanering, kvinnors rättigheter men sedan finns det många föreningar som lär ut praktiskt inom sömnad, frisering mm. Tyvärr är det fortfarande så i Kenya att om man inte har pengar hamnar man i en skola med ganska låg kvalitet och ganska små chanser att få ett jobb i framtiden.
Många medlemmar i dessa föreningar är föräldralösa och fattiga och samtidigt som många ser föreningen som sin familj, som också ger medlemmen bättre förutsättningar att kunna klara sig själv i framtiden. Jag har fortfarande svårt att förstå hur vissa överlever utan arbete men man inser snart att de är otroligt påhittiga när det kommer till att hitta på saker att försörja sig på. För några veckor sedan när vi var på väg till en aktivitet lite utanför staden körde vi på en väldigt dålig och lerig väg. Efter ett tag körde vi fast och plötsligt förstod jag varför det stod 20-30 personer och bara väntade där. För två kronor puttade de loss bilen och vi kunde fortsätta. När jag kollade i backspegeln satt redan två nya bilar fast! Tutaonana!
---------------------
Rapport 2
Nu har mer än halva tiden passerat och det är maj månad. Skolorna har kommit igång igen efter ledigheten, vilket betyder fler aktiviteter inom YWCA, som jobbar mycket i skolorna med olika verksamheter. En av aktiviteterna som KFUK-KFUM Sverige stödjer är Clowner utan gränser. En av clowngrupperna arbetar främst i skolor och fångar elevernas uppmärksamhet genom akrobatik och andra clownegenskaper och pratar samtidigt om bland annat droger och HIV/AIDS. Det blir en avslappnad stämning och i slutet av uppvisningen skriker eleverna i munnen på varandra när de får frågan om varför och hur man undviker droger. En annan skola som jag spenderat en del tid i är Twinklestar som stöds genom att YWCA medlemmar kommer dit och erbjuder lite av sin tid. Skolan har närmare 100 elever mellan 2-6år och de är uppdelade i tre klasser. I en av klasserna går bara fem elever så de två andra klasserna har med andra ord väldigt många elever, och bara varsitt litet rum och varsin lärare. Till skillnad från i Sverige får barnen undervisning hela dagarna från det att de är 2-3 år gamla. De lär sig både läsa och skriva och jag är förvånad över hur duktiga de är men också över lärarnas tålamod och passion. Om inte föräldrarna har råd att betala skolan någonting händer det att de får jobba utan betalning och till och med betala för att eleverna ska få något att äta.
Jag har börjat komma in i, och vant mig lite mer vid livet här och det som var konstigt i början har blivit normalt. Ibland när jag är ute och äter kommer de med bestick till mig men då har jag för länge sen börjat äta med händerna som alla andra. Folk här har även vant sig vid mig och när jag är ute och går är det inte lika många som skriker mig, utan nu känner folk igen mig och hälsar och pratar på Swahili och undrar varför jag inte setts till på några dagar. Oavsett om jag aldrig pratat med den här personen förut. Det är lite roligt att alla har sådan koll på en. En sak som jag älskar med det här landet är att inget är ett problem direkt, det är inte så noga med allt som i Sverige. I början hade jag lite problem med det (tex att kl. 8 snarare är kl. 10-11 eller imorgon eller inte alls), men det är samtidigt något jag kommer att sakna när jag åker hem. Det är inte samma stress här, inga måsten. Man har alltid tid för varandra, både vänner och främlingar. Och man har alltid tid för en kopp te. Bussen går när den är full och inte en sekund tidigare. Och den blir aldrig full, vill någon åka med då gör man plats och sitter i knä på varandra, utan att fråga, utan att känna varandra. Man kan också bara sätta sin bebis i någon annans famn om man är trött eller har mycket att bära. Man hjälps åt på ett helt annat sätt här än i Sverige. Kör någon förbi (mini)bussen och av misstag råkar ha av backspegeln då stannar man helt enkelt och bara plockar upp den. Inga sura miner, den går lätt att få dit igen med lim, svetsning eller tejp. Och om inte? Inga problem, det är ändå inte så noga!
/Annie
---------------------
Rapport 1
I skrivande stund har jag varit i Kenya i exakt en månad. Jag och Sofia som är placerad på branchen i Nairobi hade en gemensam introduktionsvecka i början. Vi blev upphämtade på flygplatsen och sedan körda till nationella huvudkontoret. Eftersom vi kom tidigt på morgonen blev vi bjudna på frukost. Mandazi.
Mandazis är som sockermunkar men utan socker och jag kan äta hur många som helst. En annan vanlig sak på menyn är ugali som mättar väldigt bra, men man äter det oftast bara till något annat. I Kenya äter man med händerna, annars kollar folk lite konstigt på en. Som om man inte är rätt uppfostrad typ…Ugali är som potatismos, som man kramar hårt i handen tills man har format en oval boll, och sedan gör man ett hål med tummen och vips har man en sked. Jag övar fortfarande på det där för min sked tenderar att falla i bitar när jag doppar den i soppan.
Efter några dagar på huvudkvartet åkte vi till Nairobi branchen som ligger i Eastland, Maringo, i Nairobi. Det är också där som Sofia är placerad. Nairobi branch har många aktiviteter salsa, y-teams i skolor, maanga HIV/AIDS utbildningar och peer to peer educators. Det är roligt att se hur mycket YWCA gör och hur stor skillnad dom gör, trots lite medel och många utmaningar. I början fick man en chock, det är så mycket som är så annorlunda och det är svårt att förstå hur det kan vara såna enorma kontraster. Jag kan inte förklara i ord hur det kändes när vi var i slummen på en aktivitet. Att folk får ha det sådär.. Kan inte förklara hur det känns att se smtutsiga och hungriga barn som ler åt en och frågar hi how are you? och djur som står i vägkanten och lever och äter i de sopberg som samlas där för det finns inte ens mat åt människorna som bor där. Ändå är alla så snälla och glada och jag glömde bort var jag var för en stund när jag satt och pratade med en tjej som var lika gammal som jag och med samma intressen bara helt olika förutsättningar. Innan vi åkte lovade vi att komma tillbaka.
Saker planeras inte på samma sätt här som i Sverige. Man bjuder in folk till en stor grej dagen innan, man behöver inte känna dem och det kan vara långt bort men ändå kommer folk. Hemma skulle inbjudan vara skriftlig och skickas en månad innan och givetvis till folk man känner.. Vi blev inbjudna till Olepolos. Stället ligger i Masaiiland med alla kullar och har den finaste utsikten jag någonsin har sett! I Olepolos äter man nyama choma, rökt get, med ugali och läsk. Det var gott, men vi beskådade en getslakt på förstaplats någon dag innan och det fick min aptit på kött att minska något. Det negativa med denna spontanitet är att bussarna och mötena också är det. Bussen går mellan 21-22.00 och kommer fram mellan 4.30-9.00 liksom. Samma sak med möten. I början i Nairobi var vi lite trötta på att få vänta. Som de svenskar vi är, var ju vi på plats tio i tio om mötet borjade klockan tio, men runt 11-12 kom de andra. I Mombasa är det annorlunda. Jag kan bara säga att om mötena här är igång med en timmas försening är jag både glad och förvånad. Här är det snarare 3-4 timmars försening med allt. En ursäkt är faktiskt att det är så varmt och så fuktigt. Det är så varmt och att jag vet inte var jag ska ta vägen – dygnet runt. På dagen är det runt 40 i skuggan och på natten runt 30. Alla går runt med en liten handduk som man torkar svett med. Jag har också köpt en nu, så nu känner jag mig som en äkta kenyan. Man ska däremot inte dricka kallt vatten eller sova med fläkten på, eller göra något annat som kyler ner en för då blir man sjuk. Jag kände i början att jag skulle dö ändå om jag inte fick kyla ner mig så jag lyssnade inte på de goda råden utan drack isvatten och sov på golvet med fläkten på och sedan blev jag sjuk. Så nu håller jag mig till varmt te och börjar vänja mig.
Idag ska det inhandlas mat för vi ska laga mat från Uganda, Sverige, Madagaskar och Kenya. Jag ska laga köttbullar med potatis och brunsås och sedan ska vi titta på El clasico. Jag såg en match förra veckan utomhus. Alla skrek och hojtade och var väldigt engagerade i matchen. Det stod stod 1-1 mellan Chelsea och Aston Villa och det hade precis blivit utdömd straff när teven stängdes ner. Jag funderade på om strömmen återigen hade gått men mina vänner förklarade att det var dags för muslimernas böner. En stund senare hördes böneutropen över hela staden och jag kollade på solnedgången med en kokosnöt i handen. När de sedan kom tillbaka var det knappt en minut kvar av matchen och det stod 7-1. Den kvällen kommer jag att minnas länge.
Tuta onana! Kwa heri
/Annie